Och för att skapa struktur (gotta love struktur), för att underlätta det här distansförhållandet (ingen av oss gillar distansen egentligen) har vi nu bestämt (okej, jag bestämde, men han verkar tycka att idén är god) att vi från och med nu ses varje helg. En helg här, en helg där. Basta. I helgen åker jag dit, nästa kommer han hit och vi kan redan nu räkna ut hur det ser ut om 10 eller 7 veckor.
Verkar det stelt, tråkigt, ofta? Nödvändigt, skulle jag säga. Distans är besvärligt, när man inte får ses när man vill. Och än värre är det när det kan dröja länge mellan gångerna. Ingen av oss hade några direkt minnesvärda helger innan ändå. Jag har lite körgrejer men nu faller det sig så fint att de flesta helgrepen infaller när han är här. Och ja, då går jag på kör och han klarar sig själv i tre timmar. Även om vi ses varje helg så sitter vi inte ihop.
Men sen är det förstås inte hugget i sten heller. Jag har en show med kören senare i vår som kommer ta större delen av en helg. Han ska på Metallica. Och skulle det dyka upp en rolig fest, eller en kompis som vill ses eller något annat så går det ju att ordna. Vi har bara sett till att prioritera varandra. Att göra ett distansförhållande så vardagligt det bara går (och ja, det är en förbaskad tur att det är måttlig distans). Jag gillar vardag.