Det är bra, det är fint, I'm all in. Tvivlen kommer mer och mer sällan, och helgen har varit finfin.
Men det betyder ju inte att jag slutar vara rädd. Ju säkrare jag blir på mina känslor, desto osäkrare blir jag på hans. För varje gång jag vågar säga saker och inte får omedelbart gensvar blir jag på min vakt. För om jag börjar tycka om mest kommer han vända på en femöring och så sitter jag där, själv, igen. Det spelar ingen roll att han bedyrar att det inte kommer hända, jag väntar mig det, det är så det brukar vara.
Jag gör stora känslomässiga investeringar här, för jag vet ju inte hur man annars gör. Och jag måste: jag prioriterar bort saker och riskerar att göra folk sura. Men jag prioriterar bort dem för kärleken. Och jag har saknat kärleken nästan hela mitt liv. Jag ville sluta leva till stor del på grund av bristen på den. Så nu när den finns här, när chansen finns här, måste jag investera. Det finns inget annat sätt.
Men det gör mig livrädd, för jag sätter så mycket på spel och jag vet hur det brukar sluta.