still life

.jag 2009-01-12 06:40 (4 kommentarer)
så, nu sitter jag på jobbet igen efter tre veckors julledighet. och har alldeles förtvivlat svårt att komma igång, minns inte riktigt vad jag höll på med. så jag sorterar gamla mail och bläddrar i nya kalendern och försöker hitta någon slags ordning.

i fredags blev jag och mr silence bjudna på fest i en annan stad, så vi slängde oss iväg med tåget lite spontant sådär. och det var väl okej i början och till och med rätt så roligt efter ett tag, även om jag inte kände en kotte på festen. en del tycker sånt är roligt, spännande, utmanande. jag tycker nog mer det är obehagligt. osäkerhet och tusen gamla komplex bubblar upp till ytan och håller fast mig. det ska till en helvetes massa alkohol för att krångla sig loss ur det järngreppet.

festen var i samma stad där min bästa vän K bor, och eftersom vi skulle övernatta på festen så sms:ade jag och undrade om vi kunde titta förbi på en fika dagen därpå. det kunde vi, och det var trevligt. tyvärr var jag otroligt bakfull, helt darrig och illamående, vilket jag ALDRIG brukar bli. det krävdes en mycket stor portion självövervinnelse för att sätta tänderna i en lussebulle. men det gick.

och framåt kvällen bökade vi oss hemåt igen med bussar och tåg och packning och jag frös och hade ont i huvudet och kände mig rätt så ynklig. och sedan stupade vi i säng och sov sådär tolv timmar i ett svep, så halva gårdagen försvann, kändes det som. och så var den helgen slut.

igår kväll ringde min syrra för att prata om BEGRAVNINGEN på fredag. som ingen av oss ser fram mot, eller det finns väl ingen som ser fram mot en begravning. men hur som helst, varje gång vi pratar om det, vilket är rätt ofta, så måste hon dra upp att hon är SÅ glad över att hennes kille ska följa med för hon hade ALDRIG klarat att gå ensam. jag vet inte om hon säger detta för att liksom markera något, fast jag vet inte vad det skulle vara. men typ att deras relation är mer etablerad än vad min och mr silences är. som om det vore någon slags tävling. men det känns som att hon tycker det. jag blir mest trött.
och det värsta är att jag ÄR ensam på den här begravningen. bara en massa par, och så jag. jag kan liksom inte föreställa mig hur det här ska gå, vart jag ska ta vägen om jag inte orkar hålla ihop.

jag önskar att det var fredag kväll och att det var över.

nu: arbete.

Bonita

Men det där låt låter..jag har inget bra ord för det..synd..att man tänker i termer om "ensam" och "tillsammans" på en begravning. Ni har ju alla sorgen gemensamt och det borde räcka tycker jag. Hoppas det finns stöd för dej också, när det väl kommer till kritan.
kram

2009-01-12 10:50:20

.jag

@Bonita: ja, det känns väl lite sådär...i min familj är det tyvärr ganska värdeladdat. och vi är inte så värst bra på det här med att stödja varandra gemensamt heller, utan alla får köra sitt race efter bästa förmåga, typ. och den som är mest oberörd är bäst. usch, det här är så tråkigt.

2009-01-12 11:48:39

hejhejhej

Men finns det inte en chans att hon sager sa bara for att det ar sa hon kanner? Att det inte har nagot med dig eller din relation att gora utan bara hennes personliga kansla som inte pa nagot satt ar relaterat till dig som en pik eller annat?

2009-01-12 11:59:33

.jag

hejhejhej: jo, så kan det förstås också vara. men hon håller JÄMT på såhär, det finns inte ett sammanhang där hon inte kan inflika hur BRA allt är på ett mkt demonstrativt bättre-än-vad-du-har-det-sätt som är svårt att återge i text eftersom det egentligen mest handla om tonfall och minspel.
och hon känner väl att det är så, och det är hennes upplevelse osv. men jag tycker det är tröttsamt. i synnerhet nu.

2009-01-12 12:15:33


Info
Namn
-
Född
-
Hemstad
-
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-10-20
Antal texter
1 752
Övrigt
Valspråk

det finns inget mörker. det finns bara brist på ljus.