I väntan på vaddå?

Magsjuka i kroppen, förkylning i kroppen, ett nästintill olösligt problem i jobbet. I huvudet ett virrvarr av tankar och jag får ett mail av en vän som undrar om vi kan träffas och dricka kaffe och min första tanke är bara "herregud! När ska jag hinna med att träffa honom då?", jag vill INTE vara en sådan tråktråkvän, den här julen har varit apa, jag har behövt jobba undan lite men det har nästan aldrig gått och mamma har varit här i två veckor och bror i fem dagar och när skulle jag ha hunnit? Jag har tagit några promenader och några sparkturer men det känns fanimej inte som om jag har hunnit med att umgås något överhuvudtaget, inte på riktigt, och NÄR jag har gjort har jag genast haft dåligt samvete för det här usla lilla jobbet som jag håller på med och som inte blir bra. Och samtidigt ångest över att jag knappt har hängt med mina barn.

Jag försöker tänka positivt och känna efter, året 2008 VAR fint och roligt, men det blir så svart eller vitt i mitt huvud, jag tänker bara på den hetsiga hösten då jag var i Karlstad, i Stockholm, i Göteborg, i Malmö, överöverallt, rodde ihop en massa jobb, varav flera bra, men det kändes som om jag jobbade JÄMT, allt bara SKENAR hela tiden.

Och jag vet att jag bara öser ur mig all skit här och jag vet att man kan tro att det inte finns några hemligheter kvar, men det finns en tjock fet kärna här längst inne som är alldeles smockfull av jobbiga tankar och känslor och sånt som jag aldrig någonsin berättar för en själ. Lite tungt det också, ibland. I bland känns det som om allting snart brister. PA-POW! I väntan på det kryper jag ner i min säng och gömmer mig under ett täcke och läser amerikansk collegedeckarroman istället.