Jag hittar en bild. Det är en bild på en sedan länge nedlagd mack. En kompis till min syster har tagit bilden och satt den på sin blogg. Det brukade finnas tre mackar där, men nuförtiden finns det bara en kvar. De två andra finns också kvar, men ingen verksamhet bedrivs där. Jag vet inte varför just den bilden, på en av de nedlagda mackarna, påverkar mig så. Jag tittar på bilden och läser det som hon skrivit, och av någon anledning rinner tårarna.
Och när jag varit där nu under jul så har jag promenerat. Både själv och i sällskap med en pigg och nyfiken jack russell-terrier. Och då har jag tänkt på Heidi Andersson, ni vet armbryterskan från Ensamheten. Och jag drar parallellen att detta ställe skulle kunna heta Tystnaden. Inte för att det alltid är tyst där, men rätt ofta är det så. Man kliver ut ur huset och in i femton minusgrader. Det är tyst. Man börjar promenera, och det knarrar under skorna. Och när man stannar till så är det återigen tyst. Man tar sin runda och tittar på älgspår och skoterleder och på hästar som busar med varandra. Och vid ett skogsbryn har någon klätt en livs levande gran med julgranskulor och glitter. Bara en sådan sak. Och så går man över bron och hem igen.
Och så åker jag med pappa i bilen. Ut ur den yttepyttelilla centralorten och två mil bort och till farmors gamla hus. Och så kollar vi läget där och hämtar upp två lampor som min syster ska få och åker sedan tillbaka hem, fast då en annan väg. In på en snötäckt grusväg och genom ett frostigt, soligt landskap. Och pappa pekar på ett hus där mitt ute i skogen, bakom en sjö, och säger att där, i den omgjorda sommarstugan, där ute bor Patrik. Och han förklarar att man måste åka runt hela sjön för att komma till huset. Ett ensamt hus, omgivet av vita träd och alldeles intill en sjö. Jag tänker: Lyckos Patrik som får bo där. Där skulle jag också vilja bo. Tror jag, i alla fall. Kanske tills psykologen säger att är det verkligen säkert att du vill bo där; är det inte bara ett sätt att dra dig undan? Och jag vet inte. Kanske är det så. Och jag blinkar bort några enträgna tårar som sipprar ut genom tjuriga ögon. För inte gråter man i en bil med pappa, mitt ute i ingenstans på en snötäckt grusväg medan man tittar på ett hus vid en sjö. Vi möter bara en bil på vägen hem. På dryga två mil.