spiritualized

Ja, min son är stark i sig själv på vissa sätt. Men andra sidor hos honom är rädda och ängsliga. Han är en ängslig pojke, han älskar att vara hemma, och runt oss föräldrar. Skolan och fritids går jättebra, men inskolningen på dagis var tuff. Han har kompisar, han är framåt och öppen, men en sak är svinjobbig för honom:
att vara hos andra människor, främst när vi inte är med. Och allra helst om det är barn som är mindre än honom där. De är så OREGERLIGA, tror jag att han tycker. Vilda och oborstade, och han är för artig för att säga ifrån på skarpen om någon fyraåring rycker tag i honom och vägrar släppa.

Han vill ha sån KOLL från början och det går ju inte alltid. I dag skulle hans faster vara barnvakt (för första gången, även om vi dock träffas ofta) eftersom farmor och farfar olyckligtvis inte kunde. Faster är en underbar människa, glad och rolig och bra med kids. Hos faster finns också två kusiner, dock två respektive fyra år yngre än vår gosse. I går fick han reda på att han och lillebror skulle vara där i dag. Det gick bra, sa han.

MEN idag grät och skrek han i en timme innan vi skulle åka dit, och då hade han redan börjat prata negativt om det när han vaknade på morgonen, vi fick tvinga på honom overall (och det är svårt på en snart sjuårig pojke) och han hade nästintill panik, han sparkades och var arg. Sådär illa blir det ibland. Han är ledsen och gråter och sen lugnar han sig men tårarna finns hela tiden på lur, ögonen är störst och blankast i världen. Sen var vi i stan ett tag och pratade om det här i flera varv, och när vi väl kom till barnvakten gick det ju bra fast det är inte samma glada ystra gosse som hemma, det är det inte. Han är lågmäld och tyst och sen har han hemlängtan. När vi åkte gick det kanon och även under kvällen men han hade hemlängtan då och då, så att tårarna ploppade fram litegrann. Fast faster pratade om Egypten med honom!
Han kan liksom inte släppa det.

Och det är lätt att problematisera och tro att det är något fel, själv blir jag väldigt frustrerad och tycker att det är svinjobbigt när han blir sån här eftersom vi tycks ha någon slags telepatisk kontakt, sonen och jag, så hans känslor letar sig in och yttrar sig även hos mig, det är FÖR nära och intensivt ibland. (och just det där är ju märkligt - jag har förvisso rätt lätt att läsa känslor men hos min son räcker det att jag ser en skiftning i hans ansikte, ett blänk i ett öga, en minimal rynka i pannan, eller bara en slags krusning, jag ser och fattar vad han känner och jag tror att det går åt andra hållet också, han tolkar mina ansiktsuttryck och hör på min röst om jag är en promille mindre glad än sekunden före. Weird! Och härligt!)

Men som sagt: problematisera. Något är fel. Eller så tänker man att han är sån här, dels är han rädd att tappa ansiktet; att något ska hända när vi inte är där, att han ska göra bort sig. Dels vill han ha kontroll, han vill ha alla kort på förhand, han vill veta vad som händer och han behöver känna sig trygg. Han har en lång startsträcka och han är lite blyg. Hans far var lite likadan när han var liten - fast inte SÅ uppsnärjd i det som vår son - och jag tror att det kommer att vara så här. Nu har han varit en första gång hos faster utan oss och jag tror att nästa gång kommer att bli mycket bättre. När det gällde dagis tog det ett halvår att skola in ordentligt, och det tog två år tills han VERKLIGEN trivdes. Fritids och lekis - ingen inskolning behövdes överhuvudtaget. Men snart kommer det någon ny grej som kommer att vara skitjobbig men nog kommer han att klara den också.

Det är bra att tänka så när han blir så här. Att trösta sig lite. För det här frestar på något oerhört, när det händer. Det är SVÅRT och jag tappar tålamodet.
Och det är lätt att inte få ihop det; en så STARK kille som står för vad han tycker och vill vara, som samtidigt kan vara så ängslig? Men jag tror att det stavas integritet. Och sådan är bra att ha.

Nå. Det har varit en märklig fredag. Om det skall jag berätta mer i morgon.