och så blev det måndag, efter en helg i sus och dus. festen i lördags var helt okej. det var så mycket folk att man kunde hålla en rätt låg profil utan att sticka ut som asocial. om man kände för det. det kände jag för, i början. sedan drack jag sprit och brydde mig inte så mycket om vilket.
igår gick vi långpromenad vid havet i regn och blåst och trötthet. men det kändes ändå fint. det känns så fint att det är vi. att det finns ett vi, och att det känns så rätt och så bra. jag upphör visst aldrig att förvånas över det, jag hoppas att jag aldrig kommer att ta det för givet.