adrenalin starts to flow

jag har varit i en träningssvacka. jag har tränat, men det har inte varit speciellt roligt. det kan jag väl ta, men löpningen har varit skitjobbig och tråkig och det känns betydligt mer oroväckande. det har tagit emot och jag har inte VELAT. varje steg har tagit emot och allting runt omkring också. jag fick en runner's world när jag sprang tjejmilen och den har jag inte ens en gång öppnat. har inte ens varit inne på ett träningsforum som jag annars besöker nästan dagligen på jag vet inte hur länge.

pucklar är till för att övervinnas, och jag kände att jag nog behövde en utmaning. och förra veckan damp det ner info om göteborgsvarvet i brevlådan. i våras var vi fem från jobbet som sprang, men nu verkade intresset betydligt svalare. typ ingen ville eller kunde när jag tog upp frågan, och jag kände bara att nää, jag åker fan inte dit SJÄLV. även om jag springer ensam kände jag verkligen inte för att stå och sura helt ensam i startgruppen och lufsa i mål helt ensam och ta mig helt ensam tillbaks till något slags tåg och åka hem helt ensam och NÄÄÄ.

och bakom allt detta ligger förstås den här gamla känslan av att vara ensam, bortvald, ratad till förmån för andra eller annat som är roligare. som är så välbekant och som jag fan i mig HATAR.
fast jag är hellre ensam än med på nåder.

men så pratade jag lite med mr silence, eller bara sa att jag inte visste om jag skulle anmäla mig för det är inte kul att åka upp ensam, och han erbjöd sig direkt att hänga med som sällskap. och jag kan inte tänka mig något tråkigare än att vara "sällskap" under ett halvmaraton, så det var ju fint sagt.
och sedan pratade jag med PH som ska springa med några från sitt jobb, och han bara "jamen det är klart att du får åka med mig om du vill". och slutligen kom jobb-S och sa "du, tycker jag att vi anmäler oss, klart vi ska springa tillsammans". trots att han tidigare sagt att han inte kunde.

så den där jobbiga utanförkänslan minskade ganska ordentligt. och igår sprang jag en mil och det gick suveränt bra och det kändes som att jag hade kunnat fortsätta i evigheter. som det SKA kännas när det är bra. så jag hoppas att jag har avverkat den här puckeln nu. det känns så. det känns bra.