vi kan väl vänta tills i morgon?

I dag efter dagislämning åkte jag hem igen för att sova jobba hemifrån. Jag skulle bara sova en yttepyttehalvtimme först - tänkte jag. Men det blev tre timmar. Så jag lallade upp vid elva och åt gröt till brunch och sen åkte jag till stan på jobb.

Och ni minns att det har varit lite jobbigt med lekis/fritids? Det har varit lite klump i magen och lite svårt med kompisar till min son, ganska tuffa tag och hårda ord och fröknarna har inte alls låtsats om det här särskilt mycket när jag lite försiktigt har försökt kolla läget. Men nu! Det är en ganska ny fritidsfröken (ny här, dock med många års erfarenhet som lärare) som jag gillar och som verkar SE ungarna på ett annat sätt. I dag fick jag en chans att prata lite ostört med henne så jag frågar hur det går.

Och hon tycker att det går bra för min pojke, att han är en "mysig kille" och att han är duktig på att säga ifrån om någon beter sig illa. Han kan verka känslig och lite "svag" men integriteten är större än man tror och det känns ju extra bra. Och killarna som strular och är taskiga har lärarna uppmärksammat nu, berättade den här fritidsfröken för mig. Att det pratas mycket om hur man ska bete sig och att det "stramas åt lite" kring busgrabbarna.

Och så sa hon att min son kanske inte är så fysisk och tuff av sig men att han är bra på andra saker, och av den mer intellektuella typen (fast det visste jag ju redan) och "jag tror ALDRIG att jag under mina år i skolan har mött en sexåring med ett sådant stort ordförråd!"

och denna lilla morsan gick hem med tårar i ögonen, närapå. Och den här fröken funkar ju som en fröken för mig också, jag har känt ett omedelbart förtroende för henne och när vi pratade om min son lade hon handen på min axel och var sådär FIN och snäll.

Nu är det kväll. Jag borde ha skrivit tre artiklar. Jag vet inte riktigt vad som hände. I morgon?