Harlem nästa

OK, resan fortsätter....

Morgonen därpå gick vi på darriga ben ut i den stora, farliga staden. Vi tänkte börja söndagen med en gospelgudstjänst i Harlem. Och det har man ju hört talas om hur farligt det är där!!!

Vi tassade ner i tunnelbanan med ett stadigt tag om våra handväskor och åkte norrut. Hur skulle det se ut egentligen när vi tittade upp ur marken igen? Utbrända bilvrak och ruffiga kåkar?

Vi kom ut på en solig bred aveny, med fina hus och lugna gator. De enda vi mötte var uppklädda kyrktanter med tjusiga hattar. Även om de gick med rollator, så nog hade de höga klackar till.

I denna idyll letade vi oss fram till en baptistkyrka som lät turister sitta med på läktaren. Eftersom både Bästisen och jag sjunger i gospelkör var ju detta nåt vi inte kunde missa!

Det kändes lite som att sitta på åskådarplats, men musiken var fantastisk och när vi kommit fram till predikan hade de flesta turisterna gått. Prästen använde all sin retorik och hojtade och skrek för att ge eftertryck åt sina ord. Han var faktiskt riktigt underhållande och förvånansvärt vettig.

Sen hände det något märkligt. Jag kände igen mej. Någonstans glömde jag bort att det var fel språk och fel hudfärg och fel miljö och jag började känna igen församlingsborna. De började likna folk jag känner från en församling i Stockholm där jag var med för många år sen. Något i stämningen, i omsorgen de hade om varandra gjorde att jag kände mej hemma. Så nära, mitt i allt det annorlunda. Vi stannade och fick delta i nattvarden och det kändes som att de välkomnade oss.

Efteråt gick vi in på en liten restaurang några kvarter längre bort. Gudstjänsten höll på i 2 1/2 timme och vi höll på att svälta ihjäl. Jag beställde "jerky chicken", nån jamaicansk specialitet tydligen, som de hade kryddat med dynamit! Fruktansvärt starkt, men något av det godaste jag nånsin ätit! Starkt, sött, mustigt och mört kött, med så fantastiskt mycket smak! Jag åt och svettades, hämtade andan, tog en bit till och flämtade och åt.

Mitt när vi satt där och åt kom en ung kille fram till oss och började prata svenska med oss! Han hade bott i Sverige när han var liten och var nyfiken på varifrån vi kom. Helt otippat, mitt i Harlem. Då visade det sej att paret några bord längre bort oxå var svenskar. Jojo, där trodde vi att vi kommit långt bort från turistfällorna, men världen är liten.