Det är

fredag och jag är lite låg. Hela tiden har jag känslan att jag ligger ett halvt steg efter. Jag försöker springa ikapp - vänta lite hörrni, vänta på mig! Mitt rop blir en liten viskning i dimman.

Jag tar i och spurtar lite, men varje gång jag nästan är framme, så tar orken slut. Jag trillar tillbaka igen. Sitter stilla och ser klungan försvinna där framme igen. Berget av måste göra saker tornar upp sig över mig.

Gräset är för långt, hunden behöver badas, huset städas, alla sommarblommor kastas, barnen klippas, åka till återvinningen med sopor, hämta ut recept till barnen, handla mat och hämta barnen efter bowlingen. Listan är oändlig, fladdrar lång och oöverkomlig bort mot horisonten.

Tack och lov är det betydligt lugnare med barnen just nu. Diskussioner och osams ja, men inte okontrollerade vredesutbrott i tid och otid. Äldsta dottern har också tagit tag i skolan verkar det som. Ett och annat VG eller till och med MVG dyker upp på proven. Det glädjer ett modershjärta genom den grå dimman.

Jag är trött. Jag vill lägga mig ner och hoppas på att någon annan tar över.