uteslutningsrädslan goes verklighet

Jahaja.
Jag har en vän från hemorten som jag har någon form av regelbunden kontakt med. Eller okej, den är oregelbunden men vi HAR iaf kontakt. De flesta andra har jag tappat bort, mer eller mindre. Vi var dessutom väldigt nära vänner under gymnasiet och åren efteråt. Nu har vi bott på olika orter ett tag så ja, visst tappar man bort varandra. Hon har kvar en massa vänner som jag har tappat och klart som fan att det gör ont. Det kan inte bara vara för att JAG inte hör av mig som det blir sådär. Man är två om en relation och ingen har direkt kämpat för min fortsatta vänskap.

Hursom. Jag har ändå försökt hålla i relationen med den här vännen. I höstas fick hon barn och jag har varit och hälsat på och köpt presenter och försökt höra av mig emellanåt. Visst hade jag kunnat höra av mig mer än jag gjort men det har av olika anledningar inte blivit så och återigen: man är två om en relation.

Jag har redan från början sagt att jag vill komma på dop, med glimt i ögat men ändå. I somras träffade jag hela familjen och då nämnde de att de trodde att det skulle bli namngivningsfest i mitten av augusti. Efter det har inte jag hört något mer, och eftersom det inte lät stupsäkert med datumen så tänkte jag att det inte blev något. Ville de inte bjuda mig borde de väl inte ha sagt något alls?

Och nu ramlar jag på bilder från namngivningsfesten på Facebook. Jodå, den var och den var i mitten på augusti och där var alla gamla gymnasiekompisar som jag inte har kontakt med längre men hon.

Men jag var inte bjuden.

Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag låtsas som ingenting och bara acceptera läget? Jag är inte särskilt önskvärd i sällskapet. Ska jag fatta vinken och sluta höra av mig? Eller ska jag maila och säga att jag såg bilderna och är ledsen att jag inte visste något? Instinkten vill det sista, men det kanske bara är en destruktiv idiotisk sak att klänga fast mig vid någon som uppenbarligen inte är intresserad av att hålla kontakten. Fatta läget liksom, hon är inte intresserad av att ha dig kvar. Inse det äntligen, Tori. Plus att det känns så idiotiskt, inte fan måste hon bjuda mig och inte fan måste hon förklara sig heller (men varför nämna det alls för mig då?), och mailar jag känns det som att jag försöker ge henne dåligt samvete. Fast det är kanske precis det jag vill?

Det är bara det att hon betydde så förskräckligt mycket för mig en gång i tiden. Och det är bara det att hon är den ENDA vän jag har kvar från hemorten, från skolgången. Eller var?

Helvete.