1. En dryg månad i ny stad. Jagskainteklaga, jag trivs på jobbet och har glada söta katter som väntar mig när jag kommer hem och det är det inte alla som har, men jag har inte ens skymten av ett socialt liv. En två timmar snabb 30-årsmiddag (sen var jag tvungen att dra till tåget) i torsdags är det närmaste jag kommit på en månad. Och jag är ingen översocial person på något sätt, jag trivs utmärkt i mitt eget sällskap. Men ändå. Men inte bara.
2. Min lilla flirt som sprack. Nej, inte var det allvar någonstans men den rymde ändå hopp om något annat.
3. Bokjäveln. Som triggade känslor.
För jag är ju så jävla bra på att förtränga och domna bort och känna ingenting och tycka att allt är bra och okej. Fast allt egentligen är ungefär lika som förr. Problemet ÄR ju samma, och jag vet egentligen inte om jag har försonats med det eller om jag bara stängde av. Som vanligt.
Jag är mest bara rädd att fastna. Igen.