Svampskog och nostalgi

Åkte med Bästisen hem till barndomsbyn, till hennes föräldrar. Jag blev 14 år igen, och vi cyklade runt sjön, på våra gamla vägar och pekade - minns du där..., minns du när vi...

Det finns en alldeles speciell stillhet i skogen "hemma". Det var helt vindstilla och regnet hängde i luften och det doftade höstskog. Rådjuren betade på fälten, precis där de alltid brukade vara.

Vi jagade runt efter kantareller som gömde sej i mossan. Trattkantareller och vanliga. "Om jag var kantarell skulle jag bo HÄR" sa jag och pekade. Fast det gjorde dom inte alls. Bästisen däremot, hon är som en spårhund och hittade massa små trattisar som var fullkomligt osynliga när jag gick förbi!

Det är nåt visst med just den här skogen. Doften, stillheten, känslan. Det är hemma, fortfarande, på nåt konstigt sätt, fast jag inte bott där på 20 år. Vi flyttade dit när jag var 10, mina föräldrar flyttade därifrån för länge sen, men jag hade mina bästa barndomsår där. Det har väl format mej.

Det är nostalgiskt där, med en känsla av förlorat barndomsparadis och gråten i halsen av rent vemod över det som aldrig kommer åter. Människor som inte längre lever, platser som förändrats, mitt gamla hus där någon annan bor nu. Dom har tagit bort bärbuskarna och planterat igen trädgårdslandet. Lupinerna är borta och myrstacken nere vid vägen finns inte mer.

Vi cyklade förbi vår gamla skola och den såg precis likadan ut som när vi gick där. När jag såg dörrhandtaget till "vårt klassrum" kom jag ihåg hur det kändes i handen. Allt känns mindre på nåt sätt, men ändå så självklart välbekant.

Bästisens mamma gjorde sitt bästa för att proppa i oss mat. Och jag åt, och så åt jag för mycket och sen lite till. Smörgårstårta, köttfärslimpa, kärleksmums. Nu sitter jag här hemma och mår lite illa. Övermätt! Förstår inte varför jag inte kan hejda mej. Karaktär?? Vem, jag?

Innan vi åkte hem satt vi i hennes föräldrars uterum och fnissade. Vi betedde oss som tonåringar igen och Bästisens barn kom ut och tittade förvånat på oss. Vi bara fnittrade. Vi sjöng tvåstämmigt i bilen hem och rapade ikapp (ja, det är förfärligt men sant) och ungarna häpnade. Nåja, deras mamma har oxå varit liten en gång... även om de aldrig kommer att tro det. Men jag VET!