Hur får man (långt)

tonåringar att förstå?
Jag stiger upp före sex, duschar, rastar hunden, vattnar blommor eller slänger i en maskin tvätt. Kör till jobbet, jobbar heltid. Handlar på lunchen för att spara tid. För jag ska ju handla mat på ett annat ställe efter jobbet. Handlar där det är billigt, alltså blir det att handla i flera butiker.

Kommer hem och får, om jag har tur, hjälp att packa in maten. Den äldsta har diskat som jag bad henne om. Tack för det. Kollar lilla toan som den andra dottern skulle städa under dagen. Inte ens halvdant. Och hon blir dessutom arg som ett bi när jag säger till henne att hon ska göra om det. Tillbaka får jag en släng att jag minsann inte städar badrummet så noga. Vilket jag faktiskt bara låter rinna av. Jag är ganska noga med att städa. Sen lagar jag mat, broccoligratäng och falukorv. Efter lite mer tjat får jag hjälp att duka.

Under denna tid har äldsta dottern undrat ca 5 gånger om jag inte kan slinga håret på henne samma kväll. Vi får se om jag hinner och orkar har jag svarat. Sen sade jag att hade jag fått lite mer hjälp här hemma så hade det blivit mer tid över. Speciellt när de är lediga hela dagarna under sommarlovet.

Efter maten som äts under ständigt munhuggande av döttrarna emellan går var och en iväg till tv och dator. Här har jag försökt ett antal gånger att prata med dem vilket bara resulterar till smäll i dörrar och tjaft.
Den äldsta dottern erbjöd sig att gå ut med hunden, om jag slingade håret på henne. Inte säkert det hinns ikväll, sa jag. Då gick hon inte ut med hunden.

Nu tröttnade jag och tog ut kontakten till bredbandet. Adjö tv, adjö dator för kvällen.
Själv fortsatte min kväll med att vattna blommorna. Nu blommar änglatrumpeterna och det doftar ljuvligt på altanen om kvällarna. Ett snabbt telefonsamtal till väninnan och sen gjorde jag kaffe, tände doftljus och ropade på barnen att vi skulle fika. De kom och satte sig lite småtruliga. Jag vill så gärna att vi ska ha det lugnt och mysigt, istället för bråk och tjafs. Tyvärr når jag inte fram.

Klockan halv elva igår stod jag och diskade och försökte komma på hur jag ska göra. De är 13 och 15 år. Jag fattar att de inte förstår hur det är att vara själv om allting. Hur det är att jobba och vara trött efter jobbet. Men så här kan vi inte ha det. Och inte ska jag behöva gapa och skrika för att få hjälp med något. Hjälp och hjälp förresten. Det är väl rimligt att man hjälps åt i en familj? Tyvärr har jag förstått att många av deras kompisar inte behöver hjälpa hemma. Det underlättar inte precis. Fast om jag frågar barnen så tycker de att de hjälper till massor. De ska städa sina rum, diska och hänga tvätt ibland för att få månadspeng. Men jag tycker att de också kan hjälpa till med annat vid behov. Utan att vi ska bråka ihjäl oss.

I morse lade jag undan datorn. En markering att det inte går att bara sitta och roa sig medans en i familjen gör allting.

Frågan återstår, hur når jag fram till barnen så att de förstår?