fun fun fun

Lite av en trasig och trasslig familj har jag. På fädernet. Men så fick vi ihop en liten träff, hos min åttioåriga farmor, som dock inte är åttio på en enda fläck, hon är snarare som 65, utseendemässigt och kroppsmässigt och allt. Hon gnäller inte på något alls, hon knallar omkring i jeans och har en skön, frän skämtarstil. Och hennes och min relation har alltid hängt ihop med pappa på något vis; det börjar långsamt ändras. Jag är ju verkligen vuxen på riktigt nu, och då får jag en annan bild även av henne. Och hon spänner stint ögonen i mig och mina bröder och säger

"vet ni. det enda som faktiskt spelar roll i slutänden är kärleken mellan människor"

och när vi åker kramar jag henne hårt och sörjer intensivt att vi bor 75 mil ifrån varandra.

På väg söderut läste jag PD James, på väg norrut läste jag Åsa Linderborg.

Och när vi åkte hem så tänkte jag, där i Östergötland någonstans, "hade vi bott här hade vi varit hemma nu", som en dålig slogan, och tittade in i röda små stugor med skeva glasverandor med fönstrena fullproppade av pelargoner. Hade vi bott där hade vi suttit vid vårt slitna köksbord, läst serietidningar från 1984, druckit kaffe och ätit ostmacka på vitt surdegsbröd med mycket knaprig skorpa.

Men det gjorde vi inte. 75 mil senare var vi ändå hemma.