livet

I går sa jag till min mamma, inne på ÖB, "are you talking to me?" när hon stod vid sandpapprena och mumlade. Hon fortsatte mumla och jag upprepade mig, än en gång utan gensvar. Då sa jag "meh, hör du inte att jag härmar Robert de Niro här?" och hon bara "jo" och på vägen hem pratade vi om Beatles versus Rolling Stones. Vi har roliga prat.

I dag var vi i stan igen, mina barn lekte på en lekplats och jag hörde dem mest skrika "VILL DU HA EN KNOGMACKA!?" till varandra och andra, de små ligisterna. Men vilket roligt uttryck!

Väl hemma gick mor min till mina svärföräldrar och åt surströmming, jag och den solstingsdrabbade mannen och barnen strollade ner till grannen, tillika en av mina bästisar och hennes barn som är mina barns bästisar, och satt i solen och barnkalasade ett tag. Sen strosade vi hem igen efter ett par timmar, det är bara trehundra meter, och vi plockade hallon och fjantade oss på vägen, byvägen, den som är kantad av illaluktande renfana. Och jag bara "AH, svensk sommarkväll", och grejen att få gå där med finafamiljen i kvällssol och med solmogna goda hallon på knytnävsavstånd.

Sen kom vi hem, käkade isterband och drack lite rödvin, äldsta sonen har de senaste dagarna börjat efterfråga Beatles (till min STOOOORA förtjusning) och ville höra på Come Together och jag och Flake pratade åter om hur fint Ringo spelar på just Abbey Road-skivan. Jag tror att livet går i treårscykler. Eller fem. Det känns som att jag upprepar just det om Ringo på Abbey Road ungefär var femte år.

Och så upprepar jag igen att jag älskar mina barn, i går kväll kunde min äldsta inte somna eftersom han var hungrig så han fick komma ner till köket, sen satt vi där i halvmörkret, han i bara kalsingar, och så fick han en gammal pannkaka, och han sa "jag älskar dina pannkakor! och jag älskar dig!" helt av sig själv. Söta gossen.

Tidigare idag hade lillungen råkat smälla till storeungen som blev ledsen och arg och sa "det är fyrtio gånger försent att säga förlåt!" och lillsonen försvann och blev nog lite ledsen men efter ett tag kom han tillbaka med en lapp som hans far hade hjälpt honom att skriva, det stod FÖRLÅT med vingliga versaler, och så gav han den till storebror som läste, skrattade till och hjärtligt sa "tack! det är noll försent nu!" och AAAAH dessa gossar, dessa barn!

Jag HAR semester, jag jobbar inte, men jag känner mig lite lätt stressad ändå, men i allra högsta grad levande och fin och omgiven av de finaste.