blip-båt

I dag åkte jag och min yngsta son till stan - och vi matchade varandra med samma mörkröda nagellack på naglarna - och han var så solig och glad hela tiden. Hängde med mig in i provrum, gled in på Carlings där det alltid spelas hög rockmusik och ställde sig bland jeansen och spelade luftgitarr, provade glasögon hos optikern, tyckte högljutt att jag skulle köpa en flaska "glidolja" på Apoteket, tittade på rockskivor på Åhléns, sjöng högt i Kim Larsens "Blip-båt" i bilen, bar diskmedel på en annan affär och åt hamburgare på Mcd och glass på stan. Sin McDonaldsmugg tog han med sig hem för att "pyssla med" och nu sitter han vid köksbordet och klipper i muggen med en gulsvart sax. En liten pappslöjdare, minsann.

Och han tycker att Kim Larsens röst är lik Johnny Cash's röst. Det är väl fint?. Själv tänker jag på att jag häromdagen såg rubriken "danskar är lyckligast" i aftonbladet, och jag är inte förvånad, det känns så, och jag tänker på "blip-båt"-låten där Kimpa sjunger "vi har hvad vi skal ha' af både stort og småt" och låter nöjd och glad.

Jag tror jag ska försöka anamma ett danskt leverne.

Och äldsta sonen har fått åka traktor för första gången i sitt liv (yeah, stränga bonnaföräldrar är vi) och satt där bredvid sin far, iklädd röd liten overall och svart keps där det blonda håret lockade sig nedanför kanten. Stolt och glatt vinkade han åt mig.

Fina killarna! Ojoj.