vådan av att vara pojkmamma

Jag är tämligen säker på att jag är precis samma sorts mamma som jag hade varit om jag hade haft döttrar istället för söner. Men en sak tror jag kan skilja litegrann: det här med vuxenrelationen. För aldrig hör jag en man klaga på sin svärmor, på att hon är för nära dem, för tajt i relationen till dottern, för att hon lägger sig i, eller för hur hon har uppfostrat sin dotter. Men jag hör ganska ofta sådant om kvinnors svärmödrar. Det heter att mannens mamma inte har klippt navelsträngen, att hon lägger sig i för mycket, och allt hon säger och gör granskas kritiskt. Alltså, nu spetsar jag till det. Men jag hänger lite på forum där det finns snack om släkten, alltid är det kvinnor där som är missnöjda och ledsna. Aldrig män.

Jag har lite svårt att tro att pojkmammor generellt ÄR sådär svåra och jobbiga, men det är som att det är mycket mer accepterat att en kvinna har en nära relation till sin mamma än att en man har det. Och jag vet inte, men jag vill ju inte bli bedömd på det där hårda viset, jag vill inte lägga mig i mina söners framtida liv men jag vill försöka ha en nära relation till dem, utan att för den skull vara ansedd som en jävligt jobbig svärmor som gör fel hur hon än gör, och som inte har klippt navelsträngen och som bara lägger sig i, alternativt lägger sig i för lite/är barnvakt för lite/har för stökigt hemma. Som en annan tattarsvärmor.

Jag tyckte att det var lite svårt i början när jag flyttade hit, till min man, men jag var ung, jag kände inte en käft här, det blev verkligen ALLT på en gång och när jag fick vårt första barn var jag osäker och nybörjare och fortfarande ung, då var det lite svårare, nu har jag acklimatiserat mig till tusen och älskar mina svärföräldrar extremt mycket och accepterar dem med fel och brister såsom de accepterar mig med mina fel och brister.

Sådant kan jag tänka på när jag nattar min fyraåring som pussas och säger "glöm inte kramen!" och sen säger "men sjung någon dum sång nu då" och sen somnar med sin vitblonda rufsskalle i min handflata.

Jag oroar mig kanske i onödan. Men visst är det LITE så här, jag vet inte om det beror på att en mans mamma är en kvinnas största konkurrent på något vis, eftersom hemmet av tradition på något vis är kvinnans borg (ja men vilket jidder jag snackar nu, I KNOW), och så ska man liksom ta över efter svärmor?