Existensiellt

Midsommarafton dissade vi familjefesten på landet och umgicks med vänner utanför Knivsta. Lugnt, trevligt och välfungerande trots 4 småbarn under 5. Idag var vi då tvungna att åka ut till kusten och smöra lite för släkten, vilket ingen av oss egentligen hade lust till. På plats på landet för en lite sen lunch, fick gnällkusinen genast spel för att G fick sitta i barnstolen (hon är snart 3 och hade redan ätit) och sen fortsatte det i samma veva. Jag måste erkänna att jag hade väl taggarna utåt och noll tålamod men vissa barn behöver verkligen få syskon snart (om det är av vilje ev. syskon dröjer vet jag inte). Svärisarna smet till golfbanan och svägerskan satt hela dagen och väntade på att en kompis skulle dyka upp. När hon väl gjorde det var det middagsdax så det blev bara extra kaos. Mina kiddosar uppförde sig tyvärr inte heller exemplariskt vilket gjorde min frustrerade tillvaro ännu värre.

I ett fruktlöst försök att få G att sova gick jag en liten promenad i omgivningarna, bland annat förbi drömhuset (som såldes för 3 år sen.. hade det varit till salu idag…) och ett annat superfint hus som hade en salu-skylt på sig. Då började mina tankar att vandra, landet ligger ju sådär en kvart från mitt jobb och det vore onekligen skönt att slippa köra en dryg timma i varje riktning. Makens jobb håller på att omorganiseras och det är inte omöjligt att han hamnar på en tjänst med betydligt mer resor vilket inte kommer att fungera i nuvarande situation. Lösningen är endera barnflicka, som kan hämta eller lämna barnen några gånger i veckan, eller flytta närmare mitt jobb. Vilket ju samtidigt blir längre från Stockholm och Arlanda.

Helt plötsligt utlöste en smitpromenad en hel hoper existentiella funderingar. Nu när jag då äntligen har ett jobb och det ”behovet” är tillgodosett är nästa fråga ”Vad vill vi med livet”. Och ja, vad vill vi med livet? Vill vi flytta ut på landet, om än i hyfsat hustätt område (med mest sommarstugor)? Vill vi bo i stan, eller i villaförort som nu? Bådas svar på det är nog egentligen villa i stan (typ professorsvilla i Kåbo) men det finns det inte riktigt pengar till ännu. Vill vi ens bo kvar i Sverige i förlängningen? Vill vi ha ett ”latteliv” och shoppa och hänga på fik på helgerna eller vill vi bli mer ”outdoorsy” med skogspromenader och friluftsliv?

Det främsta som håller kvar oss här är nog barnens dagis som vi är så himla nöjda med, en titt på ”Landetkommunens” hemsida nu när v kommit hem fick mig att inse att det som bjuds i trakterna kring ”landet” enbart är dagmamma och inget ont med det men det passar nog inte mina barn. Jag vet inte heller om jag vill att barnen växer upp i ”Landetkommunen”. Den småstads, jante och alla-känner-alla, mentalitet som jag kan se hos mina arbetskamrater gör mig inte direkt sugen på att flytta dit. (även om de mestadels är trevliga som arbetskamrater).

Så nä, vi köper nog inte fina huset trots att det såhär i juni verkar vara den underbaraste platsen på jorden. Vi bor kvar här ett tag till i alla fall och pendlingen from hell är ett faktum. Vi måste dock se till att få tag på någon som kan hjälpa oss med hämtning och lämning. Då och då kan nog svärisarna eller MoP hjälpa men vi kan komma att behöva hjälp på mer regelbunden basis och då är frågan, hur i hela friden hittar man någon trevlig, pålitlig person som man vill lämna över sina barn till?

På den något längre skalan gäller frågan vart jag är på väg? Jag har ju svårt att se att jag blir kvar på verket längre än 5 år… Men vad sen? Kanske inte är rätt fråga att ställa sig när man jobbat en månad och knappt har en susning av vad man förväntas göra. Jobbet är ju ganska starkt nichat och potentiella framtida arbetsgivare är extremt begränsat. Ja, jag vet inte jag. Man kanske inte ska tänka så mycket. Glad midsommar på er.