sönday mörning

Just nu är jag inne i ett jobbstim som heter duga. (Härmed döper jag dig till duga).
Och kanske just därför längtar jag till usa. Jag längtar efter banala saker; simpla motellrum och små badkar, jag längtar efter den där familjen som började prata med oss på ett akvarium i New Mexico. Hur de hade tre små ungar med sig och jag sa "och de här tre är dina?" och kvinnan - en rund söt kvinna av indiansk härkomst och med permanentat hår - sa "Oh, NO!" och gjorde halshuggningsgesten med handen framför halsen och himlade med ögonen. Som "I'd rather die!". Det var roligt och dråpligt och sådär ÄRLIGT.
Ungen i mitten var hennes systerson, hon hade "bara" två. Och jag minns att hon lade huvudet på sned och log sitt amerikanska leende och sa "you have a beautiful family!". Det var väl fint?

Och så blir jag full i skratt vid tanken på en amerikansk familj på besök i Sverige, det skulle nog inte gå fram någon och säga att de är en jättefin familj. Eller kanske. Ich weiss nicht.

Jag har vått hår och sitter på kökssoffan och dricker kallt kaffe och lyssnar på The Knife och ska nu skriva tre artiklar, varav en mastodontdito.

Så, ja, vi hörs.