Åh gud, lidande i tori-land. Jag halvligger här i min säng och liiiider. Ty jag löneförhandlar. Via mail, vilket jag i teorin föredrar eftersom man då slipper se folk i ögonen men nu märker jag att det här också är läskigt.
Min blivande chef började med ett bud som liksom var helt okej och rimligt. 1500 över min absoluta smärtgräns, och jämfört med lönestatistik också helt okej. Fast jag måste ju ändå kontra, så jag gjorde det, med en liten motivering. Mitt bud är 1500 över hans så jag antar att vi landar någonstans däremellan och för fan jag är ju nöjd redan innan.
Men jag tycker det är jobbigt ÄNDÅ. Jag antar att det inte är någon överraskning att jag avskyr att pruta också.
I övrigt så roddar jag med lägenheter. Jag plåstrar om hälar och lyssnar på pipande katt. Och jag är fläckvis rätt brun, fläckvis kritvit. Jag är lite fundersam över hur näsan, armarna, bröstet och fötterna kan vara så pass bruna när benen ser ut som lakan trots att jag försöker sola dom också.
Äh, jag tror jag rymmer så länge så jag slipper sitta här och vänta på svar.