Den här dagen tar ju aldrig slut! Allt går så låååångsaaaamt. Iofs har jag inte gjort så mycket heller. Fulsurfat en hel del, vilket bara gör mig stressad. Varit ut med storkissen, lämnat in cykeln till konstiga cykelgubben (punka), gått en promenad och köpt Compeed och Tiptop, lagat lunch och middag och ätit dessa. Japp, dagen i ett nötskal.
Nu väntar jag på att det ska bli dags att gå till kören och det är sista körrepetitionen på jag vet inte hur länge. I höst lämnar jag ju stan på ganska obestämd tid. Och det är så jävla sorgligt, just att åka ifrån kören. Det är det klart jobbigaste med att lämna staden, för jag trivs ju så bra där nu. Och det är jobbigt att försöka hitta en ny kör och en kör som passar mig och där jag passar in. Kören och lägenheten är det sorgliga med att flytta. Min svala (SVALA! Hur många lägenheter ligger i rakt söderläge men är ändå sval sval sval?), fina, fräscha lägenhet ska jag byta ut mot något helt okänt. Jag måste tacka ja till en lägenhet utan att hinna se den, låt oss bara hoppas att jag 1. får den ändå och 2. inte ångrar mig och 3. den visar sig vara totalsunkig. Jag lutar mig mot att mina bekanta i staden säger att området är lite ocharmigt men okej, att det är nära både stad och friluftsområde, att det är två rum och kök och balkong på dryga 60 kvadrat för 250 kr mer än vad jag betalar nu för en etta på 32.
Jao, och i nästa vecka ska jag dit och introduceras på nya jobbet och idag fick jag schema och har läst verksamhetsberättelse och det verkar roligt, men hörni, jag hanterar inte verkligheten så bra. Jag är stressad fast uttråkad, lättirriterad och vibrerande och jag önskar att jag visste hur jag får ångesten att stanna där den har sin uppkomst så att den inte sprider sig till precis allting.
Det är liksom inget kul.
(Och disclaimer: jag ÄR glad för jobbet och jag tror det blir skitkul och det blir nog bra i nya staden också. Det är bara VÄGEN DIT. Karin Boye har fel, jag vill inte vara med om nån jävla resa. Det är målet som är resan värd, sådeså.)