tröttman råder

Den här eftermiddagströttman, som är så förlamande slitande seg. Jag går som i den klistrigaste havregrynsgröt och i huvudet brusar och susar det och OJ vad jag skulle må bra av en liten tupplur.

Och sexåringen och jag spelar spel men plötsligt tröttnar han och är sur på mig och säger "hörru du lilla GREVINNAN!" med barsk röst och sen säger han och lillebror i kapp "mamma är ett fiasko!" men sen blir fyraårige lillebrodern mjuk och gosig i min famn och det hela känns lite bättre. Att han är så gosig och mjuk och kelen som en katt är fint.

En sak att tänka på att man kan ge ett helt annat intryck än vad man tror. I fredags var jag på ett lunchmöte, förvisso bara med sju personer, men fyra av dem var helt nya för mig och jag och en till skulle liksom inlemmas. En sa plötsligt "ja men då kan väl Corn presentera sig" och jag HATAR HATAR HATAR sånt, när det ska kungöras liksom. Jag jobbar i flera olika sammanhang nuförtiden men det är nästan alltid rätt soft och informellt. Nu var det kostymer och stövlar och tjusighet. Och den där annonseringen av mig: JOBBIG. Jag rodnade och var darrig på rösten och i kroppen och stakade mig flera gånger och tyckte att de såg genomskådande på mig.

Så kändes det. Men i dag, fick jag av dem jag redan kände, höra att jag hade haft en så bra, lagom kort/lång och avslappnad presentation. Jag protesterade och sa "Men jag rodnade ju och var helt skakis?" och de sa "du verkade ju hur lugn och säker som helst". Haha. Så kan det gå. Värt att minnas ibland.

Och ja, sen var jag på stan och provade kläder och såg min vårblekfeta kropp ur mindre smickrande vinklar, blev sur och tvär och åkte hem. Efter att ha panikrusat in på en frisersalong och bokat en tid i morgon. Jag ser för jävlig ut i barret.