det knasiga

Föräldraskapet! Svårt! Gah! Jag är själv hemma med en rätt sur sexåring som försöker hota sig till saker hela tiden ("om jag inte får spela tv-spel så tänker jag inte äta") och som morrar och är arg nästan jämt, samt en fyraåring som kastar saker, fnittrar och springer i väg. Plus är ett plåster på mig, varje morgon vaknar jag med honom utbredd över mig som ett extra påslakan.

Fast i dag vid kvällsmaten, så började jag plötsligt läsa högt ur DN På Stans restaurangrecension, barnen exploderade av skratt vid "ankleverbollen är är en smörig, fet liten bomb, rullad i sot..." och sen ville de att jag skulle läsa mer och mer och mer.
"en trind älgkorv" var också ganska populärt.

Och så drog de igång någon slags roliga-namn-framprovning, BOBBA bidrog den äldste med och BRACKA sa fyraåringen. Alltså bara rent allmänt. Bobban och brackan, sa jag, det påminner mig om Biffen och Bananen som var en tecknad serie på typ fyrtiotalet. Och så var skrattfesten igång igen.

Så där jobbigt flabbigt knasig har hela kvällen varit. Skönt och roligt som omväxling till allt det arga. Ett är säkert: barnen ÄLSKAR när man är med på fjanteriet, allt blir lättare, om man bara orkar.
Jag råkade hälla flingor på fyraåringens yoghurt, utan att fråga först, varpå han gnälligt sa: Men jag ville inte HA FLINGOR!.
- Det ÄR inte flingor, sa jag.
Båda barnen spetsade öronen.
- Vad är det då? (alltså, de har sett flingorna - fullkornsringar - tjugotusen gånger och VET att det är flingor)
- Det är hundmat, sa jag och sen garvade vi oss genom det och flingorna åts upp.

Och nu är jag förlamande trött och samtidigt lite hungrig (vad ÄR mitt problem?) och så måste jag skriva lite till innan jag får sova.