Jag är nervös. Varje gång det plingar till i inkorgen får jag hjärtat i halsgropen och vågar inte kolla mailen.
I morse skickade jag ett mail till sommarjobbet (vilket också är mitt ständiga extrajobb sedan sisådär sex-sju år) där jag berättade att jag fått jobb och inte kan vara där i augusti som bestämt.
Bakgrunden är att när de någon gång i våras frågade mig om jag ville jobba i sommar svarade jag först "ja, som det ser ut nu så går det bra" eftersom jag ändå är jobbsökande och inte vet vad som händer riktigt. Men det dög inte, de ville ha garantier. Och jag varken kan, får eller har råd att tacka nej till jobb, särskilt inte på premissen att jag KANSKE får något annat, så jag sa "okej, jag kommer och jobbar".
Och nu har jag, som ni vet, fått annat jobb. Det startar iofs efter halva min sommarjobbsperiod, men det är ändå mitt i deras semesterperiod och jag vet att jag krånglar till det som faen. Det blir svårt att hitta någon som kan jobbet lika bra som jag.
Fast jag kan inte se att jag kunde ha gjort på något annat vis. Jag kunde inte ha gjort annat än tackat ja när de erbjöd mig sommarjobb. Och jag kan inte tacka nej till ett längre vikariat (inom det jag är utbildad för!) på grund av ett sommarjobb. Att försöka skjuta på starten av nya jobbet ett par veckor är ett alternativ, men det vill jag inte. Det handlar om ett sex månaders-vikariat (som kan bli längre, men det är så inofficiellt att jag inte kan säga det ens) så varje dag känns viktig. För att inte tala om att de där första veckorna är guld värda, för det är då jag har chans att lära mig vad det är jag ska hålla på med innan det börjar på riktigt.
Slutsats: jag gör vad som är rätt för mig, och blir de sura så får de bli sura. Men eftersom jag har i ryggmärgen den här önskan att alla ska tycka om mig och vara nöjda med mig så sitter jag ändå här med hjärtat i halsgropen så fort det plingar om mailen.