Det var då det

För 30 år sen flyttade jag från en liten by till en annan. Jag bestämde mej för att inte vara liten, mesig och blyg längre och spelade istället kaxig och blev klassens clown. Jag hade lång lugg ner över hela ansiktet och skämdes över min tjocka mage. Jag var sämst i gympa och var ny i klassen och den enda tjejen utan bästis. Istället flydde jag in i böckernas värld och jag tror jag lånade varenda bok på skolbiblioteket. Där kunde jag fantisera iväg och bygga mina egna världar.

För 20 år pluggade jag utomlands. Jag frös och längtade hem nästan hela tiden, men det var kul också ibland. Min första ordentliga fylla bestod av en stor flaska dåligt italienskt vitt vin som jag svepte ihop med en kompis när vi satt och tittade på melodifestivalen i en källare på ett hotell i Schweiz. Där upptäckte jag hur det var att utsättas för rasism och nedlåtande behandling och det var en nyttig läxa, fast jobbig just då. Jag hade en upp-och-ner relation med en strulig kille som jag inbillade mej att jag älskade. Vi skrev många och långa kärleksbrev och han satte alltid på massor av frimärken. Jag brukade åka bakpå hans motorcykel ut till hans föräldrars hus i skärgården och jag älskade hans mammas hund. På den tiden var jag huslig och pysslig och brukade baka blåbärspajer och storstäda. Jag var en duktig flicka, på alla sätt och vis.

För 10 år sen var jag mitt i karriären på ett storföretag i Stockholm. Jag pluggade, igen, samtidigt som jag jobbade mer än heltid. Det var ett intensivt sätt att försöka läka ett krossat hjärta, efter en relation som inte ledde dit jag ville. Det var mycket stolthet, jag ska minsann visa att jag kan. Nya projekt hela tiden, visa att jag duger - och visst gjorde jag det. Jag surfade på en våg av stresshormoner och kände mej oövervinnerlig ända tills jag kraschlandade och grät en hel helg när jag bara inte orkade mer, men sen var det nya tag. Nu efteråt förstår jag inte hur jag hann med allt.

För 5 år sen blev jag offer för IT-kraschen. Insåg att jag inte skulle få jobba kvar och fick välja mellan outsourcing eller avgångsvederlag. Jag valde friheten och det ångrar jag inte idag, men då var det ett svårt beslut eftersom nästan alla jag kände var arbetslösa. Jag vågade språnget och jobbade de sista veckorna i nostalgi och separationsångest från mina kollegor. Mitt livs stora passion bodde hos mej då, men sen åkte han tillbaka till sitt eget land för att gå vidare med sitt liv. Det gjorde ont så in i helvete! Jag undrar än idag vad som hade hänt om jag valt med hjärtat istället för med huvudet.