Det är mars nu. Jag vet det, och jag börjar känna igen mars-mönstret. Mars är helt enkelt ingen bra månad för mig. Helst av allt vill jag gå hem och dra täcket över huvudet och krypa fram igen om en vecka eller två, och hoppas att saker och ting känns bättre då. Jag känner mig tömd på energi och även om jag köpt en flaska Blutsaft och troget tar en hutt av den inte så välsmakande drycken varje morgon så känns det (fortfarande) inte bättre. Men jag vet att det kommer att bli bättre. Det blir det varje år, men det känns liksom så hopplöst just nu. Skulle egentligen på middag med två trevliga kompisar igår, men jag ställde in min medverkan. Föräldrarna och systern undrar om jag kommer hem till påsk, men jag vet inte. Kan inte bestämma mig. Och det är så svårt att förklara för dem. It’s not you, it’s me. Och av erfarenhet vet jag också att jag inte behöver lägga så stor energi på detta sinnestillstånd, då det ger med sig snart, men den där hopplösheten är ändå svår att ignorera. Sitter på jobbet som är rätt tomt på människor idag. Även jag hade kunnat vara ledig, men jag orkade inte bestämma mig. Rutiner är bra ibland. Så nu gör jag lite rutinuppgifter här på jobbet och väntar på något slags inspiration för vad jag ska göra i påskhelgen; åka till föräldrarna eller stanna kvar här och göra ingenting.