löööövbömbing!

Här sitter jag på söndagkvällen och känner mig tacksam. Och en smula ödmjuk inför vad livet bjuder på. I dag var vi lite uttråkade och söndagen var grå så vi ringde några vänner som kom hit för att fika. På kort tid har de blivit oss så kära, det är totalt avslappnat och fint när vi ses fast de är våra allra nyaste vänner. De tog med sig en kaka som de hade bakat när vi ringde, och så fikade vi och som vanligt blev det utökat till även middag, så jag svängde ihop en borstj som vi åt med saltgurka och créme fraiche och lite pepparrot och när det blev kväll åkte dem hem och våra gossar badade jag och nattade den lilla som ville att jag skulle hitta på en saga så jag berättade om örnungen Tilda, varpå gossen skrattade ut mig och sa "Hahaha, du menar MATRILDA!" och sen propsade han på att örnungen skulle heta Matrilda. Jaja, jag vet, intressant, och sen vände han sig om och somnade med fötterna på mina knän och sen har jag suttit i soffan med min lovebombande man och tittat på L word. Nu sover han och jag filar på en blandskiva åt nämnda par.

Och ja, han sover, och därför vet han inte att jag sitter här och kikar på honom och fäller några små lyckotårar. Sådana här dagar storknar jag nästan av känslorna, känslorna över vänner och rödbetssoppa och roliga rara barn och så nu, mannen som ligger där med rufsigt hår och skäggstubb och de där ögonfransarna och alltihop och det är något nytt, något nytt i mig.

Och sen vill jag bara säga åt er att lyssna på Kate Nash, i synnerhet låten "Birds".