pms queen

Jag tycker i sanning att kvinnokroppen är fantastisk, mestadels. Men det känns så jävla beige att vara ett offer under sina egna hormonsvängningar.
Jag pratar om PMS - innan var det mest ett vagt begrepp för mig. Jag tycker att det har dykt upp sen jag fick barn/alternativt blivit äldre. Igår pratades det om PMS på radion och programledaren trodde att det gick över när man fick barn men jag tänkte "I THINK NOT - det blir ju tusen gånger värre" men sen tänkte jag ett varv till och inser retrospektivt att jag och männen i mitt liv har haft dunder- och brakgräl cirka en gång per månad. Kanske har jag alltid haft pms utan att kunna koppla det? För brakgräl har det varit och jag har varit ångestfylld och arg och ifrågasättande. En gång i månaden. Med tårar som oavbrutet har trillat nerför kinderna. Eller snarare rullat, i en strid ström.

Kanske pms, kanske inte.

Som det är nu är det nästan löjligt. Och det är först nu, det senaste året, som jag verkligen har börjat se hur det hänger ihop. Jag blir så sjukt ledsen, sentimental, ångestfylld och grälsjuk. Jag söker gräl med min man och jag lipar och tycker att allt är orättvist och förtvivlat. Nerverna sitter utanpå huden och hela jag är så SKÖR och känslig. Jag blir överbeskyddande när det gäller mina barn och sur på min man. Just nu sitter samtliga gossar i familjen på övervåningen och spelar datorspel och jag sitter halvt ihopvikt här i soffan och småsurar litegrann men tänker också på Ben & Jerrys-glassen jag ska äta ikväll (det första riktiga sötsaksintaget på länge, och DAMN vad jag ska gilla det) och på samtalen i bilen hem från stan, med sexåringen, om Gud och Jesus och kyrkor och Buddah och sen lite om mens också.

Så allt är ju fint förutom när hormonerna spökar sådär. Det positiva är ju att jag vet vad det beror på nu och därmed kan låta bli att ta mig själv på allt för stort allvar.