kommer solsken.
Och ja, det är en bättre dag idag.
Kanterna har mjukats upp lite
och det är en softare insida.
Min förtvivlan över förhållandet,
livet och barnen kommer som vanligt
av trötthet, övertid och oro för barnen.
Men också en känsla av att vara ensam.
Hur kan man känna sig så ensam?
Jag förstår det inte.
Idag så är särbon där hemma och tar
hand om allt. Rastar hunden, handlar och
lagar mat. Det finns ljuspunkter.
Måste bara lyfta fram dem.