Sönder

Sakta spricker fasaden bit för bit.
Jag lappar och lagar, på med ny färg.
Det syns (nästan) inte alls.

Mitt förhållande är bara en trasig skärva
som sakta balanserar på kanten
till en stor ruin.
Min ångest flyger förbi utan att
någon ser eller hör.
Jag avskräcker den som berör.

Stora fula hål syns när bråket kommer
till ytan. Då faller fasaden och den fina
målningen. Kvar blir bara ett stort hål.
Hålet har vassa kanter.
Det gör ont.
Ont skall med ont fördrivas.
Lillebror blir ledsen och orolig.

Timmarna är oändliga på natten.
Grubblerierna ändlösa.
Bara det ordnar sig för barnen
Bara jag får slippa känna.
Slippa tänka.
Slippa vara.
Slippa mig.