Allt möjligt i en enda röra

Jag har kört på i full fart ett bra tag nu. Det börjar kännas. Jag är så trött att jag har svårt att sova och blir stressad och spänd och ännu tröttare.

Igår däckade jag direkt när jag kom hem från jobbet och blev väckt av telefonen precis när jag slumrat till. Sen var jag trött och sur hela kvällen och det är svårt att bryta mönstret.

Kompisarna var hemma igår och vi skulle diskutera saker som trasslat ihop sej. Vi redde ut missförstånd och planerade för saker, men jag var så trött att jag grät för ingenting och kände mej bara jättenegativ till allt. Jag ÄR inte det, egentligen, men det är så svårt att komma ur när man är så där trött och allt bara blir skit, även när man vill nåt bra.

Och egentligen är det bra! Jag var nervös för en kurs jag skulle hålla i tisdags, men det gick jättebra. Det var första gången jag höll en ny föreläsning om ett ämne som ligger mej nära om hjärtat, men det gick hem och jag var överlycklig efteråt.

Idag är det lugnare och jag tror faktiskt jag ska rymma från jobbet och gå ut i solskenet och bara gå ner alltihop i fötterna. Det känns som jag skulle behöva det! Så kan jag förbereda jobbet hemma ikväll sen, när det ändå är mörkt och kallt ute. Ja, det ska jag! Flextid är fina grejor!

Dagens morr är kollegan, som återigen har tagit med sej jättesnorigt barn till jobbet. Om hon är för sjuk för att gå till skolan, varför är det då OK att följa med till mammas jobb? Jag är ego nog att inte vilja bli smittad, men även förutom det så tycker jag synd om det stackars barnet som borde ligga hemma och få bli frisk ifred!

Jag har funderat mycket på sistone, att jag ser problem snarare än möljligheter. Kanske är jag en riktig surpuppa, bara gnäller och ser allt i svart. Jag vill inte vara sån! Men hur ändrar man sej, bara sådär?

Spridda tankar från en trött och förvirrad hjärna på tomgång...