apuuuh

Herregud, vad det är s-v-å-r-t ibland. Det här föräldraskapet. Det är ett ruskigt otacksamt jobb känns det som. Även om JA; guldkornen finns där varje där i mångt och mycket, pyjamasgossar som tassar omkring och fnittrar, kramar och pussar, stillsamma lekar och underfundiga samtal. Men i övrigt kan det vara så oerhört slitsamt och så många konflikter.
Det sägs gärna "barn av idag kan inte ha tråkigt!" men jag och många med mig försvarar gärna det med att när vi var små hade vi nog också gärna haft dvd-tv-spel-studsmatta-på-tomten och så vidare, barn VILL ha kul hela tiden. Men när vi var små fanns inte allt det där och vi hade tråkigt men då hittade vi väl på något med vår fantasi eller var bara ute och hängde på cyklarna tills det blev mörkt.

Men det är faktiskt värre ställt med barnen av idag, jag tror det. Och vi banar ju väg för dem, jag själv gör det, vi har två bärbara dvd-spelare till långa bilresor, häromdagen satt jag och funderade över hur vi ska roa barnen på flyget på vår långresa, och så vidare. När jag var liten hade jag ingen dvd-spelare i bilen, jag hade mig själv och min bror och kanske hade vi varsin serietidning. Men vi stod ju ut med många långa bilresor, det var svettigt utan AC, och vi satt väl där med lår som klibbade fast mot bilklädseln och somnade mot varandras axlar.

Jag vet inte vart jag vill komma, bara att jo, vi var faktiskt bättre på att ha tråkigt förr. Så tror jag absolut att det är. Vi hade inte nickelodeon på tv, det var inte bolibompa hela förmiddagarna som det är nu.
Men det är heller inte så lätt att bara gå mot strömmen och låta barnen ha det som vi hade det på åttiotalet, det är liksom hela TIDSANDAN och jag vet inte hur man ska komma åt det.

Sexåringen är en äkta sexåring nu, med känslor som rasar överallt och närsomhelst. I dag sa han för första gången någonsin att han hatar mig, två gånger, för att han inte fick gå och äta lunch hos farmor (vilket han var erbjuden först men avböjde för att äta lunch hos mig, tre gånger frågade vi och han var lika övertygad om hemma-lunch varje gång, men sen ändrade han sig), han grät och skrek och några tårar trillade från denna ömma moder också, jag höll mig faktiskt dock oväntat lugn och rak och sådär men han var skitförbannad och tårarna sprutade. Efter ett tag när jag hade tystnat och slutat argumentera så slog det om och då grät han över att han hade sagt något han inte menade, att han älskar mig och så vidare, att han sa så bara för att få gå till farmor och sen stod vi på golvet och jag kramade om den gråtarga sexåringen som börjar bli lång och stor.

Sen var snart-fyraåringen oberäkneligt slagsmålssugen och jobbig och bråkig.

Jag blir matt och trött och jag försöker vara rak och bra och konsekevent men det är jag inte, inte alls. Just nu sitter sexåringen och spelar Pettsonspel på datorn, efter några mutförsök från honom själv ("om jag inte får spela blir jag äNNU argare") som jag dock inte gick på förhandlade vi litegrann och nu står en äggklocka på 35 minuter, när den piper ska han ha slutat spela. På så vis fick jag själv lite andrum.

Och min man är på slakteriet och ordnar med kött och jag är trött ända in i benmärgen idag.