Requiem över russingumma

Vår egen russingumma var en sån där som inte gör så mycket väsen av sej. Hon bara fanns där och var klok och varm. Första gången min mamma hörde oss kalla henne "russin" blev hon förskräckt - så kan man väl inte säja till en gammal dam? Men jo, det kunde man visst. För hon var som ett litet russin. Lite skrynklig utanpå, men full med sötma och smak inuti. Och när favoritbarnbarnet sa det med rätt tonfall tog hon det som den komplimang och kärleksförklaring det var.

Själv har jag alltid kallat henne farmor, fast jag egentligen bara lånade henne av käraste vännen. Vi brukade titta ut till henne på helgerna och då satte hon på kaffepannan och dukade upp med hembakta bullar och massor av kakor. Och vi satt där i soffan och mumsade och pratade om allt och ingenting och bara trivdes där i hennes vardagsrum. Det var en sorts tidlös stillhet där, trygg och hemtrevlig. Godisskålen stod alltid på bordet och vi norpade friskt av hallonbåtar och små blåbärspluttar. Uppe på skåpet fanns hela släkten fotograferad och inramad.

När hon blev skröpligare och inte orkade baka längre, då tittade jag ut ibland och hjälpte henne knåda degen. Det var noga med receptet, hon hade allt i huvudet och det var bara att lyda. Mer smör och socker och så mandelmassa i degen så blir den saftig. Och mitt där i köksvärmen med bulldeg och mjöl stod vi där och pratade, i sån där kvinnogemenskap som det bara blir i stökiga kök. Vi pratade om karlar, mer eller mindre ohängda slynglingar och både skratt och tårar hade sin plats. En kväll tittade jag ut med en flaska vin och då satt vi där, bara farmor och jag och fnissade som tonåringar.

Denna starka kvinna blev änka när hon var 40, med två små barn att försörja. Och nog gjorde hon rätt för sej, slet och släpade och vårdade och städade och tog hand om, på jobbet och hemma. Praktisk och rejäl kvinnokraft, med fötterna på jorden och massor av klokskap och livserfarenhet. Hon oroade sej för sonen, som inte tog hand om sej. När han hostade ihjäl sej i KOL var det som att farmor tappade taget.

Klar i huvudet men vinglig i benen förstod hon att det var dags att flytta. Hon lämnade lägenheten där hon hade bott i över 50 år och hamnade på "hemmet". Och nog kunde hon förstå att det var nödvändigt och att det var bra och fint på alla sätt, men det var inte Hemma. Farmor som alltid tagit hand om alla andra kunde inte ens koka en kopp kaffe när det kom besök. Det var hårt.

Vi kom och hälsade på ändå förstås, och nån gång ibland tog vi med henne ut i bilen på en liten tur. En liten sväng till kyrkogården, en fika efteråt och en biltur runt stan. Jag brukade ringa henne ibland, bara för att muntra upp henne lite men det slutade alltid med att det var jag som blev glad. Stort och smått, allt kunde vi prata om. Ålder spelar ingen som helst roll i sån vänskap!

Hennes dotter ringde på nyårsafton. Då var farmor dålig och sov mest. Käraste vännen skyndade sej hem och hann dit på nyårsdagens kväll. Morgonen efter tog livet slut i henne. Efter över 90 år tyckte hennes kropp att det räckte. Jag tror farmor har det bättre nu. Jag tror hon får träffa sin son igen, och sin man och alla de andra som väntar på andra sidan. Men hon fattas mej! Det blir så tomt här utan henne.

Jag gråter varma tårar. Av kärlek och tacksamhet för att hon fanns här.