Barnvaktsdag

Alltså, ibland fattar jag inte hur alla föräldrar klarar det. Eller att de flesta ungar överlever sina första år... jag har ingen konstant sömnbrist att skylla på, men en hel dag med
Nej, jag vill inte...
... ha de där byxorna
... gå ut
... sluta leka och gå in
... äta upp maten (men jo, lördagsgodis ville han ju ha, så maten gick ner)
... gå och kissa på toaletten
... ha blöja (sorry grabben, det är antingen det eller toa)
... ja, ni fattar grejen

Jag vet att det hör till åldern, att humöret och den egna viljan börjar infinna sig hos en liten pojke som hitills varit snäll och medgörlig.
Men tio vansinnesutbrott på en dag, där det gallskrikits över att han inte fått äta två bananer en kvart innan lunchdags, att leksaksbilen inte ville åka åt det håll han ville (resulterade i att bilen gjorde en rejäl luftfärd genom hallen och tappade hjulet, vilket i sin tur resulterade i att jag slutligen tappade humöret och skällde på honom för att han har sönder saker och han dubbelgrät över att bilen var trasig och att jag var arg. Men han VAR hemskt söt när han satt på golvet och försökte köra med den trehjulade bilen, med tårarna sprutande.), att jag tog ifrån honom pusslet när han bara kastade bitarna omkring sig (jag fiskade till slut fram sista saknade biten från under frysen med hjälp av en tumstock och hittade några förlupna bokstavsmagneter på köpet), att jag förklarade att den andra bilen som oxå tappar hjulet hela tiden oxå kan lagas men isåfall inte går att leka med medan limmet torkar (varvid han fick fortsätta leka med trasig bil, jag skiter väl i om hjulet lossnar hela tiden. Eller nä, jag tänker göra ett limförsök när han har somnat, haha!) och en massa andra små skitsaker som blivit till katastrofer i den lilles liv under dagen - det får mig verkligen att bli knasig.
Det är tur att de går över lika fort som de uppstår, de där utbrotten. Men tålamodsprövande är de, och jag fylls av under över att jag överlevde min egen treårs-period, ety jag faktiskt har en del minnen från den tiden och med mitt vuxna perspektiv kan uppskatta hur pestig jag måste ha varit.

Nu måste jag skriva med en hand eftersom kaksmulan tog tag i den andra och la den kring sig i en kram, och jag smälter och inser att jag nog inte har så mkt emot att låta den lilla pestråttan överleva dagen ändå. =)
Det bör om inte annat glädja pestråttans far som varit flytthjälp åt sin syster under dagen och är på väg hem.

Och om nån tvekan råder om saken, så älskar jag ungen. Det hör nog bara till att bli lite galen på dem ibland, de små kräken.