Jag borde inte få gå lös. Minns hur jag i måndags råkade ut för en kontroll på tåget och blev 900 kroners fattigare eftersom jag med vilje icke betalat någon biljett? Igår köpte jag ett månadskort, för 950 kronor till, för första gången på ett bra tag. Idag skulle jag med samma tåg men åka dubbelt så långt, så jag gjorde som jag brukar, stämplar mitt kort och tänker att de kollar nog innan jag egentligen borde klivit av och så är det bra med det (det brukar funka). Jorå, det gjorde konduktören. Och sen lämnar tåget stationen och jag hör en röst bakom mig "Kontroll! Vi vill se samtligas biljetter." Kan man säga att jag DOG lite? Dog lite samt kunde inte sluta skratta. Det var liksom alldeles för absurt så jag skrattade oavbrutet medan den unga kontrollanten drog ytterligare 900 kronor från mitt konto.
Spärra in mig, släpp aldrig ut mig, förresten lovar jag att aldrig planka igen. Hedersord!
Det jag skulle göra, förresten, var att hälsa på min kompis med bebis. Och dit kom jag, och min kompis och jag som nyss var 16 år och smygdrack vin och hånglade med konstiga människor och tjatade in oss på stadt. Nu mötte hon mig med en liten trettondagarsbebis i famnen. Helt omtumlad nybliven mamma, och en liten kille som inte har något namn än eftersom han är så liten att de inte kan se vad han heter. Och den lille låg så tyst och stilla i min famn en lång stund.
Mysigt är det. Men ändå rullar det igång en massa dåliga känslor. Och har man dålig kontakt med sina känslor är det svårt att hitta orsaken till det där som stör, och då får man gissa vad felet är. Jag gissar att det har med tidens gång, barnalstrande, och att kanske inte ens få möjlighet att aktivt välja bort barn. Och när jag tänker ett steg längre inser jag att jag faktiskt börjar komma dit jag aldrig trodde jag skulle komma. Jag närmar mig acceptansen. Jag börjar så sakta se mig själv som ensam. Det har varit min stora skräck och min stora sorg och ni anar inte hur mycket av all min ångest och av mina tankar och min kraft som har sin grund i den känslan och strävan efter tvåsamhet. Och insikten att det kanske inte blir så, och hur jag mycket jag velat dö av bara den tanken.
Och nu. Inte så att det vore något jag skulle välja. Inte så att jag ser fram emot, VILL det. Inte så att jag inte får ångest av tanken, insikten.
Men faktumet finns där. Det kan bli bara jag. Och då får jag göra det bästa av det och inte bara vänta på att det ska bli jag och nån annan.
Och sen kom jag hem och i brevlådan väntade en avi från posten som försökt köra ut ett 22,8 kilo tungt paket till mig, men jag var inte hemma. Paketet innehåller ett gigantiskt klösträd till tjejorna, och de vill ha 245 spänn för att köra ut det igen. Men vad gör man inte när man är billös? Äsch.
Och det här blev skitlångt och jag orkar inte korra. Ursäkta.