Gamla nässlor blomma ännu

Idag tänkte jag låta er bada era själar i den språkliga motsvarigheten till ett riktigt fint årgångsvin! Har just läst ut Harry Martinsons "Nässlorna blomma" (observera den ljuvliga gammaldags pluralformen på verbet!)
På första sidan möttes jag av det här:

"Jag var liten i lyssnandets dagar.
Tandlösa munnar berättade i sena höstar
om spetälsk kärrsäd och
beska mjöldrygans blomma.
Jag frös vid min barndoms härd."

Smaka på dom orden! Finns det någon som skriver så längre? Det här är ord att läsa sakta, sjunka in i. Dom känns ända in i maggropen!

Huvudpersonen i boken, den lille pojken Martin, är utauktionerad som sockenbarn och bor hos olika bönder och får slita ont. Hans "far är död och mor är i Karlifornien". Boken är självbiografisk och när han beskriver dessa kärleksfattiga och torftiga miljöer förstår jag inte varifrån han fått sitt rika språk!

Hör bara på det här! Det är en beskrivning av en av bönderna på en gård där han bor:

"Medan de stodo där kom Joel själv ut. Martin hälsade än en gång. Joel svarade inte, men log nedlåtande. Instinktivt kände Martin kylan komma när sig där han stod i blickfältet för Joels självgoda blickmin och hans kärlekslösa ögon. Martin såg in i de gråstenskalla ögonen av en indifferent människa. Barnets själviskt ömhetstiggande ögon måtte gråstenen: En de sura rönnbärens man. Sedan miljön hejdat Joels själ och bromsat den naturliga glädje som innebor i allt fött liv hade han premierat sin egen dumhet och med dryg hållning tagit hand om sin egen förfrysning. Hela hans uppträdande var en grov självhjälp. Hans vanligaste fraser voro "ah fan heller" och "inte fan". Han satte alltid minus efter allt. Plus satte han bara efter sin "djävlar". Han kom senare att bli Martins lägste plågare, en slö och likgiltig lärare i tomhet, hat och gråhet.
Instinktivt kände Martin avsmak och rädsla, men falsk och feg som Martin var blev avsmaken och rädslan genast förvandlad i ett inställsamt flin.
När han blev äldre och såg tillbaka fanns det inget han hatade så mycket som dessa inställsamma flin med vilka han i så gott som hela sin barndom vädjat till tomheten och oförståelsen. Han visste att det var en sjukdom, inte bara hos honom utan hos människorna där på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i svaromål om livsvärdena, smickret inför den starke och hatet som på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep om hjärtat med förruttnelsens klo, tills handen grep om riset, käppen, rottingen, dolken, svärdet, handgranaten, mausern och sökte syndabockar, syndabockar, syndabockar! Då (som vuxen) hatade han hatet självt i vanmäktigt raseri, men alla hatare skrattade honom i ansiktet och han tog bara skada till sin matsmältning."

Visst kunde det här lika gärna varit en beskrivning av en mobbare i nutid?