Prylar, prylar, prylar

Läste Corn och Pocks och fick en massa tankar om konsumtionssamhället som jag tänkte försöka reda ut.

Jag är också lite av en anti-pryl-människa, men egentligen inte främst av miljöskäl. Kanske mer i en allmän känsla för rättvisa eller måttlighet.

Hos mej handlar det mer om nån sorts känsla av övermättnad inför överflöd. Jag kan få nippran av att gå in på Åhlens City i julrushen, bara för att det är alldeles för mycket av alltihop! Det blir nån sorts akut övermättnadskänsla.

Mina föräldrar förstår inte det där. Dom tycker jag borde unna mej lite mer, köpa nytt istället för att slita på det gamla. När jag tog över deras gamla TV (som fungerade perfekt) för att de köpte en ny plattskärm, tyckte de att jag oxå borde unna mej en fin TV. Men det handlar inte om det. Det känns bara som ett sånt onödigt slöseri att slänga nåt som funkar hur bra som helst. (Däremot har jag inga som helst synpunkter på att mina föräldrar köper ny TV fast den gamla funkar, de här tankarna gäller bara mej själv!)

Dom tror nog att jag är snål, men det har ingenting med pengarna att göra! Jag betalar gladeligen rätt mycket för något som jag verkligen behöver eller tycker om, men jag vill inte lägga pengar på onödor som bara tar upp plats i skåp och garderober.

Kan jag få något billigt som funkar lika bra tar jag hellre det än något dyrt. Jag skulle inte betala dubbelt så mycket för ett par skor för att det är ett särskilt fint märke, däremot utan tvekan om dom är skönare.

Jag blir verkligen inte lyckligare av fler prylar, utan känner mej bara skyldig på nåt obestämbart sätt. Som att när jag nu har så många fina saker måste jag hinna använda dom oxå. Verkligen uppskatta dom och njuta av dom. Annars är det mer än börda än en glädje att ha dom.

Det känns som att om jag har för mycket så äger prylarna mej istället för tvärtom. Ju mindre prylar jag har desto friare är jag att göra annat än att ta hand om dom. Om jag slipper rensa ogräs i min trädgård får jag tid att lukta på blommorna i parken.

Ibland går jag förbi saker i affärerna och tänker - åh så skönt att jag inte behöver köpa allt det här och sen släpa hem det och förvara det. Jag klarar mej så väldigt bra ändå!

Är jag totalt Feng-Shui indoktrinerad eller nåt? Kanske en del i min allmäna rädsla för ansvar? Nu när jag försöker skriva ner det här låter det konstigt. Är det nån mer därute som tänker så här?