Det här med självkontroll är jag bra på. För att få se mig gråta måste man i princip bli ihop med mig och sen göra slut. Inte ens psykologen såg mig gråta mer än ett par, tre gånger under 1,5 års terapi.
Eller så ska man vara SJ-kontrollant och kräva mig på 900 spänn.
Där satt jag i godan ro insjunken i min bok när de kom med extrakontroll och ville se ALLA biljetter. Jag har sen i somras satt i system att planka på vägen hem, och till och med kalkylerat med att åka fast: det betalar sig ändå.
Så det var ju inget snack. Jag hade ingen biljett (och jag ljög inte ens när jag sa att jag inte sett tågmästaren, jag var så inne i min bok att jag inte märkt nånting), och då får jag betala. Kontrollanten var snäll (och undrade om jag var över 18, höhö) jag kan inte gnälla för jag plankade.
Och ändå börjar jag gråta framför den stackars kontrollanten. Sådär strida strömmar-gråta, kan inte prata-gråta.
Såatteh, om man skulle införskaffa ett månadskort då.