Men herregud. Ni som inte gillar att läsa om andras drömmar kan ju sluta nu. För er andra:
Först gick jag i högstadiet och var snygg och populär, blond också. Två killar var intresserade av mig och jag strulade lite med båda, men sen bestämde jag mig för att nä, det var den ena jag ville ha. Och så blev vi ihop. Och hade jättebra sex och sånt där direkt förstås, för jag visste att lyssna på mig själv.
Sen gick åren och vi var ihop och fick strålande betyg i gymnasiet. Hans betyg var till stor del beroende på mig, eftersom han aldrig hade tyckt det var viktigt om jag inte hade pushat och inspirerat honom. Efter gymnasiet kom vi båda in på läkarlinjen, samtidigt, och gick i samma klass. Bodde ihop och pluggade ihop och var lyckliga (fast hade förstås ändå egna liv och egna vänner). På nån sorts fest uppträdde vi dels med egna otroligt snygga versioner av typ gamla halvprogglåtar (Flickan och kråkan och Sång till friheten). Vi sjunger så att vi egentligen borde ha sökt oss till ARTISTbranschen. Sen blir vi framröstade som "årets par" också.
Sen så är det ju faktiskt dags att skaffa familj (jo, vi har gift oss lite tidigare). Så när jag är 23 så föder jag första barnet, naturligtvis helt utan smärtlindring, och spricker några symboliska millimeter bara under förlossningen. Jag tar då ett års mammaledigt från läkarutbildningen, och nästa år tar min man pappaledigt så att vårt barn får vara hemma längre och så att det blir RÄTTVIST och jag inte får ett sämre läge än min man.
Ja ungefär vid födseln vaknade jag. Och visst är det så perfekt att man blir illamående? Jag blir illamående. Ännu mer illamående blir jag av insikten att ja, det är nog såhär jag i något bakhuvud alltid ha tyckt att livet ska vara/bli. Då är det fan inte konstigt att man blir lite tokig och får käka rosa tabletter.