To depp or not to depp?
Anni 2007-10-15 16:59 (4 kommentarer)
Håller på att läsa på om höstdepressioner. Försöker förbereda mej nu, innan den grå filten sänker sej över mej. Se om det finns några knep, så jag slipper hamna där jag brukar, framåt november, med förkylningar på rad och slut på orken.
Ju mer jag läser desto mer funderar jag. Är det deprimerad jag blir, egentligen? Var går gränsen mellan sorg, normala utvecklingskriser och depression? Vad är en logisk reaktion på att bo i en regnig håla och inte se solen på flera veckor? Jag menar, är det inte fullkomligt normalt att bli galen av sånt?
Jag har haft perioder när jag mått dåligt, mycket stämmer. Det återkommer samma tid varje år, jag får chokladbegär, sämre immunförsvar, håglösthet, inget känns roligt. Men egentligen kanske det beror på nåt annat? Jag kanske inte lever det liv jag egentligen vill eller borde?
När jag var nere i våras berodde det på en konflikt som väckte liv i gammal sorg. Är det en depression då, eller kanske bara en fördröjd reaktion eller nåt som jag behövde komma igenom för att få en insikt? Jobbigt hur som helst, men hur illa ska det bli innan man får en diagnos på det?
Kanske ÄR jag deprimerad och borde söka hjälp, fast jag inte vill inse eller erkänna det? Just nu mår jag bra, men det går ju upp och ner. Kanske drar jag ner mej själv i höstdeppet bara för att jag intalar mej att jag "ska" bli deppig när det blir mörkt ute? Positivt tänkande och KBT... ?
Nu försöker jag intellektualisera det hela, försöker få kontroll på det för att kunna förhindra att hamna där igen. Jag gör alla dom vanliga knepen, träna, vara ute när det är ljust, stressa måttligt, äta bra, sova ordentligt, prioritera roliga saker före plikter - jag vet ju allt det där så väl! Det går ett tag, men sen kommer en snuva och tacklar mej bakifrån och så faller jag ändå.
Jag har vänner som säjer att jag ska söka hjälp, jag vet själv att jag har en del hang-ups som inte är sunda. Det finns saker att jobba på, helt klart, men jag ser inte riktigt om det har koppling till min höstdeppighet? Usch, jag vill inte, orkar inte ta tag i dom där gamla surdegarna. Det är jobbigt att växa, mogna, ta tag i saker och förändras. Men ju mer jag läser desto mindre känner jag igen mej i diagnosen depression. Förnekelse?
Förlåt denna förvirrade text. Kanske gör jag bara en höna av en fjäder?
Ju mer jag läser desto mer funderar jag. Är det deprimerad jag blir, egentligen? Var går gränsen mellan sorg, normala utvecklingskriser och depression? Vad är en logisk reaktion på att bo i en regnig håla och inte se solen på flera veckor? Jag menar, är det inte fullkomligt normalt att bli galen av sånt?
Jag har haft perioder när jag mått dåligt, mycket stämmer. Det återkommer samma tid varje år, jag får chokladbegär, sämre immunförsvar, håglösthet, inget känns roligt. Men egentligen kanske det beror på nåt annat? Jag kanske inte lever det liv jag egentligen vill eller borde?
När jag var nere i våras berodde det på en konflikt som väckte liv i gammal sorg. Är det en depression då, eller kanske bara en fördröjd reaktion eller nåt som jag behövde komma igenom för att få en insikt? Jobbigt hur som helst, men hur illa ska det bli innan man får en diagnos på det?
Kanske ÄR jag deprimerad och borde söka hjälp, fast jag inte vill inse eller erkänna det? Just nu mår jag bra, men det går ju upp och ner. Kanske drar jag ner mej själv i höstdeppet bara för att jag intalar mej att jag "ska" bli deppig när det blir mörkt ute? Positivt tänkande och KBT... ?
Nu försöker jag intellektualisera det hela, försöker få kontroll på det för att kunna förhindra att hamna där igen. Jag gör alla dom vanliga knepen, träna, vara ute när det är ljust, stressa måttligt, äta bra, sova ordentligt, prioritera roliga saker före plikter - jag vet ju allt det där så väl! Det går ett tag, men sen kommer en snuva och tacklar mej bakifrån och så faller jag ändå.
Jag har vänner som säjer att jag ska söka hjälp, jag vet själv att jag har en del hang-ups som inte är sunda. Det finns saker att jobba på, helt klart, men jag ser inte riktigt om det har koppling till min höstdeppighet? Usch, jag vill inte, orkar inte ta tag i dom där gamla surdegarna. Det är jobbigt att växa, mogna, ta tag i saker och förändras. Men ju mer jag läser desto mindre känner jag igen mej i diagnosen depression. Förnekelse?
Förlåt denna förvirrade text. Kanske gör jag bara en höna av en fjäder?
Mea
Förstår förvirringen. Känner ungefär likadant själv. <3
2007-10-15 17:05:51
Corn
Som vanligt har jag inte något konstruktivt att komma med, annat än att jag känner igen mig jättemycket. Jag försöker att inte problematisera det så mycket utan tänker att jag är en sån som är känslig för brist på sol. Du beskriver mig: håglös, chokladsugen, inget känns kul. Men måste det ligga något bakom? Jag hoppas/tror inte det för resten av året känner jag mig ganska säker på mig själv (även om det förstås varierar med dagsformen). Det är sällan lika illa som nu på hösten. Kram! (en restresa kanske??)
2007-10-15 17:07:19
vajlan
jag tycker absolut inte du låter förvirrad, tvärtom. mkt bra tänk. det kostar ju inget - eller inte så mkt iaf- att prata med nån i vårdsvängen, antingen VC och bli skickad till kurator t ex eller nån annan. bra att ta det på allvar och inte vifta bort sin hälsa, den har man bara en av. kram på dig! själv har jag ganska höga depp-poäng, men som tokfarbrorn sa, det är nog inte depp utan bokstäverna som spökar, de där skalorna är ganska yxigt skapta.. t ex frågar de om man tappat aptiten, hahaha, det finns ju de som aldrig äter så mkt som när de är deppade! och när man känner både det värsta och det bästa av ett av kriterierna, på samma dag, hur ska man räkna då? listan kan göras lång. jag skulle råda dig att prata med nån för att utröna om du är KLINISKT deprimerad, ostimulerad och uttråkad av tillvaron- vilket är nåt annat, som jag ser det- eller kanske har brist på b-vitaminer, magnesium och sånt. nu känns det som jag svamlar. vill du bolla vidare är jag ett hypomejl bort.
2007-10-15 21:02:23
Pocks
Ah.. men jag tror du är på rätt spår - för jag tror att man allt för ofta misstar "naturliga" skeenden för depression. Sen säger jag inte att du inte är deprimerad, det vet jag inget om, men jag tycker det låter hur sunt som helst att titta på alltet och väga allt i små skålar - vad är vad? Vad känner jag och varför? Hur är livet egentligen och hur skulle det behöva vara? Du växer, Anni coh det är bra. Fast det tar kraft och mod. Styrkekram.
2007-10-16 09:08:39
Info
- Namn
- Anni
- Född
- -
- Hemstad
- Västkusten
- E-post
- -
- Hemsida
- Medlem sedan
- 2004-07-12
- Antal texter
- 1 442
- Övrigt
Valspråk
Lev livet levande!