pretto

Jag har varit enormt trött och dåsig och slö de senaste dagarna. Kraftlös och bara...paaaah. Men igår öppnade jag dörren och sa till min svärmor som stod på gården och krattade: "har du fått nåt kaffe idag?"
Och så enkelt är det. Man bjuder in och bara byter några ord och sitter där vid köksbordet och tittar ut på hösten, gemensamt. Och idag ringde hon: "vi ska dricka kaffe, vill du ha?" men då höll jag på att värma matlåda så jag tog den i handen, klev i skorna och gick tio meter. Sen fick jag lunchsällskap. Och det är behövligt när man jobbar själv mestadels, man kan bli knäpp av att bara sitta där i ensamhet och tystnad, så bara lite sällskap och prat gör underverk.

Och sen då! Idag åkte jag på ett möte och det blir samarbete, det blir ÅKA AV och jag får vara med och rodda ihop det, det blir en lika stor del som mitt andra jobb. Kommer det att funka är det helt fantastiskt. Jag får jobba med någon jag tycker om, någon jag känner, och dessutom någon jag har jobbat med förut - och vi funkar ypperligt ihop.

I ren glädje - och med strålande höstsol utanför bilen, och INUTI bilen, och dragspelsmusik på stereon - åkte jag till dagis, hämtade upp mina kids, sen åkte vi hem och de lekte med tejp och papper och jag blev uppringd av någon marknadsundersökningsdonna och så fick jag gå runt, runt i huset för att inte bli störd av mina högljudda barn som svansade efter mig, och sen bakade vi kanelbullar så det skvätte.

Och imorgon åker vi. Till mormor. Oh, joy.

Åh, nä, jag kan inte förklara det, inte förmedla det. Ångesten jag får av den här förbannade hösten, men samtidigt den rena jävla SKÖNHETEN hos densamma. Det hugger till.