Spontant

Vi hade en bra och mysig kväll igår, jag och töserna. Vi åt kvällsmat i lugn och ro. Sedan klippte jag och tonade håret på äldsta dottern. Under tiden kom vi att samtala om vänner till familjen som vi tappat bort för ett antal år sedan.

Kan lugnt säga att det var nog min bästa vän som försvann då. Hon och jag har känt varandra i nästan 20 år. Vi fick barn nästan samtidigt. Bägge gångerna. Jag är gudmor till henes son. Hon har flyttat runt på olika ställen i Sverige, beroende på jobb och kärlek. Men vi har alltid hållt kontakten. Hälsat på varandra över en helg då och då. Aldrig något tillgjort och konstlat, utan bara trevlig vardag i varandras sällskap.

Men så separerade jag och det blev glesare och glesare mellan besöken. Till slut hörde hon inte av sig, trots att jag ringde ett antal gånger. Detta var för 3-4 år sedan.

Igår ringde jag henne. Åh, vad roligt att höra hennes röst! Hon hade haft tuffa år, hon också.
Hon var separerad sen nästan 3 år. Hade haft fullt upp med att bara klara av att överleva med hus, barn och jobb. Han drog med hälften av hennes pengar och en strålande karriär som han byggde upp medan hon var hemma med barnen. Det sorgliga är att hon är dataingenjör och flygofficer, men inte kunnat jobba som det på grund av barnen och hans jobb. Men de var ju överens. Hennes tid kom ju inom kort, när barnen blivit lite större.
Kliché eller hur?

Men tillbaka till glädjen av att höra hennes röst. Den var stor och den var genuin. Hon lät själv både förvånad och riktigt glad. Det visade sig att även hennes barn frågat efter oss. Så till helgen hörs vi igen :)

Morgonen fortsatte lika bra. Vi satt ner och åt frukost tillsammans med tända ljus och småpratade. När jag körde till jobbet skickade jag sms och talade om för töserna hur mycket jag älskar dem. Om alla dagar ändå vore så här!