Självkänsla och bebisar

I dag har jag: skickat iväg barn till dagis, gått upp i hyfsad tid, ätit en bra frukost, jobbat litegrann, gått en promenad, ätit en bra lunch, betalat skatt, suttit och skrivit ner alla jobbrelaterade resor jag har gjort med min privata bil, ringt och bokat tid hos revisorn, skickat jobbmail. Jag har varit hyfsat effektiv på ett ganska lugnt sätt.

Och ändå känner jag mig dålig och menlös. Mina tankar fastnar hela tiden kring självkänsla/självförtroende. Alltså, jag har ett hyfsat självförtroende, men självkänslan är värre, den hänger hela tiden ihop med hur jag har presterat på sistone. Har jag varit lite slö jobbmässigt så tycker jag att jag inte duger, att jag är värdelös. Har jag presterat asbra så duger jag som person. Jag måste försöka lära mig att hålla isär de båda sakerna. Inse att jag är bra även om jag inte precis nyss har skrivit en kalasbra artikel. Men jag har en bit kvar. När jag har fått jobbrelaterat beröm så blir jag jättestolt och nöjd - ett kort tag. Lite förnumstigt kan jag säga "jag är aldrig bättre än min senaste artikel" och det är ju rätt fånigt egentligen men det är djupt rotat i mig.

Som topping på det här går jag och längtar efter ett tredje barn. Jag vet inte om det är realistiskt, om det är äkta sug, eller om det bara är någon slags rastlöshetsgrej för mig. Typ att kroppen och själen går ihop och tänker "äh, nu gör vi något nytt, nåt kul. En unge till!", det kanske OCKSÅ är kopplat till självkänslan, att jag måste vara duktig, för får man ett barn till så är man ju lite duktig och kapabel, plus att jag vet vad jag har att göra ett bra tag framåt...

Usch, det låter så bisarrt. Samtidigt tror jag på ett genuint sug, fast det är så himla bra nu, med stora barn, frihet och karriär, så kan jag längta efter en till. Två är lagom, three is a crowd, det där MYLLRET kan jag längta efter, samtidigt vill jag tysta mina egna tankar för det är ju faktiskt bra nu. Samhället är liksom uppbyggt på två kids, och de vi har är stora och ganska självgående, inga blöjor, ingen barnmat, ingen amning, sömnen är hyfsad. Vill jag verkligen börja om?

Eller är det bara en ålderskris?

Apropå självkänslan: en grej som inte hör ihop med prestationer är det här: min man sa igår, i en beundrande ton, "du är så mångsidig i din musiksmak, jag vet ingen med samma bredd, du avfärdar INGET", efter att jag hade gått och suktat efter ett dragspelsmedley på en av hans folkmusikskivor. Det var fint sagt och det tog jag till mig. För det stämmer nog! Han tyckte att "nu har du gått och liksom lyssnat in dig på det där", för han har ju faktiskt spelat skivan hela sommaren utan att jag har brytt mig särskilt, men sen blev jag så sugen på det där dragspelet och hela lördagen spelades låten här hemma och jag gick omkring med folkvisesparkar i benen. Sen lyssnade jag sprucken indie igen och så lite vispop och så lite synth och så lite hårdrock från åttitalet. Och jag blev glad över det han sa, för jag älskar musik och vill omfamna den varje dag.

Nu ska jag fortsätta sitta här i mitt kök där världens godate kaffe serveras just nu.