Svärföräldrar

Igår trodde jag att jag höll på att bli sjuk, jag frös och var trött, men jag tog en sup och drack te med citron och honung och tittade på everybody loves raymond och idag känner jag mig - PEPPAR PEPPAR - pigg igen.

Jag går och hämtar posten, går in med svärmors post till henne. Hon har redan satt på kaffet. Det är liksom ordlöst, vi bara gör sånt, bjuder varandra på kaffe, hämtar post. Utan att det känns påträngande. Sen sitter vi och dricker varsin kopp - båda våra män är borta - och läser i varsin tidning. Oftast pratar vi men idag är vi mest tysta. Bläddrar i tidningarna, visar nån sida för varandra då och då.

Det är guld att ha en så nära och vardaglig relation till sina svärföräldrar. Nästan bättre än egna föräldrar ibland - det är på en mer anständig nivå, man sjunker inte så lågt, man blir inte trotsig och barnslig och man har inte ett helt ok av barndom på ryggen gentemot svärföräldrarna. Den där lilla lilla distansen finns och det kan vara ack så skönt.

För många vore det en mardröm att ha svärföräldrarna så här nära. Men jag önskar att fler fick den ynnesten. Det är verkligen en sjujävla ynnest. Det var svårt i ett par år, nu är det raktigenom guld. Barnen får en så otroligt nära relation till den äldre generationen. Tillgång till den, helt enkelt. Det är nästan träffas-varje-dag, kratta lite ihop, fika lite, bara prata lite på gårdsplan, ett par timmar här och där. Sova över ibland.

På bondfruar som har flyttat till sin mans gård har det i många generationer funnits outtalade (och ibland uttalade) krav från mannens familjs sida. Att frun ska komma dit och börja göra som de har gjort där i alla år. Städa på samma vis. Göra ostkaka på samma vis, möblera på samma vis och förstås hålla ordning på rabatterna. Inte klaga, inte komma med något nytt. Men inte här - här kom jag, stadsjäntan, utan några gröna fingrar, utan att bry sig om gardiner, och inte vågar jag hugga tag i en höna och släppa in henne i hönsgården igen - men jag duger så jävla bra ändå. Jag känner mig omtyckt och jag vet att jag duger. Jag kan tänka mig att det är jobbigt att bo jämte oss ibland, vi har det så stökigt och tomten ser skräpig ut och på bron kan det stå papperskassar fulla med returpapper i någon månad utan att vi kommer ihåg att ta med dem till återvinningen. Sånt där, hela tiden. Men de står ut och vi står ut och tre generationer av oss finns här, sida vid sida, och alla trivs.

Yeah. Kudos säger jag, tack och bock.