parenting

men åh vad allt lät käckt. Det ÄR det ju inte. Det är inte kakbitar hela tiden. Parenthood är SVÅRT och idag när jag såg filmen tänkte jag på att det säkert blir skitsvårt att vara tonåringsmamma. Bara åtta år kvar. Sen har jag en tonåring.

Äldste pojken har sin oerhört starka personlighet, lättkränkt med stor integritet. Klipsk ordvrängare, finurlig och omtänksam. Och så det där ARGA som kommer när man försöker BESTÄMMA något. Han är fem och ett halvt, det är väl lilla puberteten, men hemskt svårt är det ibland. Jag vet inte om det är allmänt för den åldern eller om det är han, eller bara allmänt för barn rakt av, men om han har fått spela dataspel en timme (det händer typ en dag per vecka) så blir han ARG när han måste sluta. Jättearg. Ingen tanke på att det faktiskt var en väldigt rolig timme - nä, då är det DUMMA MAMMA och tårar som sprutar och kuddar som ska kastas. Och jo. Tacksamhet är ju inte att vänta från ett barn. Men att det ska vara så svårt? Att saker ska bli diskussioner och kamper? Och det är så lätt att låta sig dras in i en diskussion som man på förhand vet inte leder någon vart. Självklart ska det vara öppet för diskussioner, men vissa saker är helt menlösa att diskutera. Man klargör vad som gäller två gånger och sen kan man hålla klaffen. Ibland, så. Men det är så lätt att tjugo gånger tålmodigt svara "nej du får inte det nu för att...." och därmed hålls diskussionen igång på ett helt menlöst sätt.

Jag känner mig ofta, ofta som en usel mamma. För att jag inte sitter och leker så ofta. För att jag inte orkar läsa en massa böcker jämt. För att jag brusar upp, för att jag kräver min egentid.
Det blir bråk, det blir skrik, det blir tillsägelser. Jag blir trött av det. Det är frustrerande och det är svårt. Dessa barn. Dessa viljor.

Samtidigt: allt man vill är lycka och välgång. Att barnen ska ha det bra. Det är det primära, hela tiden. Och de är små guldklimpar, de äger mitt hjärta, dessa blonda små människor. Ingen kan få mig att skratta på samma sätt som de kan. Ingen kan få mig att gråta på samma vis heller.

En sak tror jag på: att kunna visa att man själv har gjort fel. Att inte låta stoltheten stå i vägen. Om man skriker i onödan, säger fula saker, och känner det efteråt. Att man inte bara säger det till sin man/fru ("det var ju inte bra att jag tog i sådär") utan att man kan säga det till barnen. Jag vet inte men för mig är det viktigt. För att det inte fanns utrymme för sånt när jag var liten. Förmodligen. Jag kan brusa upp och bli onödigt arg men jag kan också efteråt rakt upp och ner säga det. Att jag gjorde fel, att det var dumt gjort. Jag kan be om ursäkt.

En sak till tror jag på. Att ERKÄNNA barnens känslor. Att de har rätt till alla sina känslor. Det är inte fult att bli arg eller ledsen. Man ska inte säga "men var tog vår snälla son vägen? Nu är det någon arg kille här istället för honom!", även om det lockar när de bara är arg-arg-arga hela tiden. De FÅR vara arga. De FÅR vara ledsna. De FÅR vara fula och sura.

Asche. Jag vet inte. Jag skriver i halvkoma och dessutom affekt. Jag tycker att det flyter på bra -livet! inte texten - men det är ändå livets största utmaning.

I dag satt jag och läste en blogg om en familj som har förlorat ett barn. Tårarna strömmade och alla mina små problem kändes futtiga men jag blev påmind om det jag har. Med helt blött ansikte gick jag in till barnens rum. Flakey låg och nattade dem. Femåringen var uppe och knatade omkring, förhalningar in i det sista som vanligt med honom, men stannade till och frågade "vad är det mamma?" när han såg min silhuett i dörren. Jag tog tag i honom, gav honom en kram och en puss på kinden samt visk i örat. Jag fick samma ord tillbaka och en smällpuss på halsen.
Sen såg treåringen mig, han låg halvsovande, pratade som i en slags grötdimma "hej mamma..." och jag tog tag i hans hand och strök hans arm och sa ILY-orden till honom också. Tillbaka fick jag ett bländande leende och "jag älschkar dig också mamma" sagt i slow motion.

Dessa barn. Dessa mina fina underbara. Livets största.