Depression

Jag har funderat mycket på sistone. Och efter texten jag skrev för en stund sedan letade jag reda på ett par tester på netdoktor.se. Visst, man ska ta lätt på enkla tester. Men faktum kvarstår, jag får höga poäng, och i fallet depressionstest är det inte helt lyckat. Jag har länge länge känt mig nere. Det påverkar min vardag, och det har gått så långt att jag ibland funderar på ifall jag skulle bryta nacken om jag hoppade från översta våningen. Kanske inte helt allvarligt, men ändå, gnagande oroliga tankar om att jag inte duger, inte borde finnas, och inte gör någon nytta här. Jag kommer ingenvart, stampar på samma ställe, blir omkörd av livet och alla omkring mig.

MADRS-testet gav 30 poäng. Goldbergs gav 66. "Du har symptom på en svår depression. Tillståndet verkar medföra allvarliga problem i ditt liv och din vardag, och du bör omgående söka hjälp hos din läkare." Hade jag kunnat just nu i detta läge, denna kväll, skulle jag gladeligen börjat knapra Cipramil igen. Det är nog dags. Jag fungerar inte som människa längre.

Jag vet inte när det vände. Men förra hösten, hände något som verkligen inte förbättrade situationen. Jag skulle ge det ett år, och året har snart gått. Ändå tror jag att en stor del av problemet ligger hos mig, i min hjärna. Jag är hopplös, och jag blir bara mer deprimerad av att tänka på hur hopplös jag är. Löser tabletter det? Nej. Kan det bli en hjälp att ta sig ur en ond spiral med riktning neråt? Ja. Jag tror faktiskt det. Jag hoppas det. Annars vet jag snart inte hur jag ska klara mig ur det här. Att fortsätta leva så här känns otänkbart.