Min tand-fe

Hej Bonita! Nu är det min tur att få problem med gaddarna!

Det ilade och hade sej i går kväll, och när jag tittade noga i spegeln upptäckte jag att en tand såg sprucken ut. Jag slängde mej på telefonen och lämnade meddelande till tandläkaren om att jag ville nog gärna ha en tid och gissa vem som ringde kvart över sju imorse?! En återbudstid kl 8, tjolahopp, det var bara att studsa upp och iväg. Sånt gillar jag, då hinner jag inte bli nervösare än nödvändigt.

Det var karies UNDER en gammal lagning som tydligen krympt ihop lite. Min tandläkare är fantastisk! Hon klarar mina frispel med bravur! En sån duktig och snäll och genomgo människa. Lugn och vänlig och med ett änglalikt tålamod och lätt på handen och ja - perfekt helt enkelt. Jag har ju lite gamla dåliga erfarenheter av sånt här och när hon började borra fick jag panik för bedövningen hade inte tagit ordentligt.

Jag var med om en sån situation när jag var 14 och den har tydligen satt djupa spår i mej. När jag kände igen smärtan reagerade kroppen direkt och jag började gråta. Det var inget som passerade hjärnan, det gick på en hundradels sekund och jag var tillbaka där igen, mot allt förnuft. Det tog två extrabedövningar och en kvarts lugnande småprat innan hon lyckades få borra vidare, men sen gick det bra. Jag antar att det blir lite lättare för varje gång man överlever.

Spenderade förmiddagen med att vingla omkring och dregla, men två Ipren senare kunde jag få i mej lite lunch och nu känns det hyfsat.

Det är bara så fascinerande hur totalt bortkopplad hjärnan blir när kroppens smärtminne tar över! Men jag klarar det! Jag vågar gå dit och jag överlever! Och varje gång blir det lite lättare.