pojkar pojkar pojkar

Jag har ju som bekant två barn. Var för sig är de ju finast av alla. Storpojken och jag gick nyss på promenad. Hand i hand längs byvägen. En stund tog vi av oss skorna och gick barfota på asfalten. "Men den är ju varm!" utropade pojken. Och sen gick vi till bybastun och kikade in i en gammal tvättstuga/mangelbod som stod intill.
Vid vägkanterna växer det förstås lupiner. Gossen stannade till, strök över blomman och sa "lupinerna är ganska lika den giftiga fingerborgsblomman". Vi pratade om mormor. Om andra blommor. Om skogsstjärnan och ormbunkar. Om dinosaurier. Och så gick vi hem igen.

Och den lilla! Treårsvild, slänger saker omkring sig och nyps fult ibland. Men så blottar han tänderna i det ljuvaste leendet i världen. Och så håller han ömt om min skalle, pussar mig på ögonlocken, näsan, kinderna, hakan och slutligen munnen. Fina fina pussar och så avslutar han igen med det där smittande leendet. Söta pojken som säger "du är min stora fina mamma" och strör kärleksförklaringar runt sig.

Men ihop! De slåss, sparkas, tjuter, skyller på varandra, retas, bråkar och bara är SÅ JOBBIGA. Det är naturligt, de är syskon, yadayada, de har kul också, blabla, men det är SKITJOBBIGT i alla fall. All tid går åt till passande och medlande. Ibland får jag nog, vrålar högt och sen smäller jag i dörren och går ut. Sitter i trädgården och pustar med arga ögon.

Jag är lite nervös för sju veckors dagislediga barn, tillsammans, och jag tror att vi ska införa det här med att dela på oss litegrann. Ta varsitt barn, ge uppmärksamhet/tid till en i taget. För då är de ju så älskvärda. Jo, så får det bli.

Annars är det bra, midsommar var fest, blå himmel, en folköl, grillad kyckling och ett lass med jordgubbar.

Men jag är LITE dum i huvudet. Som vanligt.